Född i seklets början, närmare bestämt 1902, som den vittre baronen Axel Klinckowströms yngsta dotter, kom Linde Klinckowström att tillhöra den grupp av unga överklasskvinnor som på 20-talet kunde blomma ut och göra nästan vad som helst, ty tiderna hade förändrats och blivit mer tillåtande. Adelns döttrar hade dessutom oftast en ekonomi som inte krävde förvärvsarbete vilket givetvis underlättade. Lindes syster Thora åkte till Paris, blev något av en vamp och gifte sig 1921 med Nils Dardel.
Linde Klinckowström växte upp på godset Stafsund på Ekerö och fattade tidigt tycke för hästar och valde därför djuren framför dyra toaletter och nattklubbsliv. Enligt egen utsago därför att hon ansåg sig alltför ful för att göra någon större lycka som femme fatale. 1922 köpte hon av en grannfamilj hästen Castor, vars isabellfärg inte gjorde sig i gardet dit sonen i familjen sökt sig. I en hopptävling anordnad av Stockholms Fältridklubb 1924 uppmärksammades hon och blev både omskriven och fotograferad.
Samma år, under årets första månader, medverkar Linde i en SF-filmen Carl XII:s kurir där hon spelar en ridande polsk adelsdam. Under inspelningen blir hon bekant med både Gösta Ekman d.ä. och Nils Asther. Den sistnämnda skenförlovar hon sig med under två veckor, till stadens skönheters stora förtret. Ashter hade en viss fäbläss för herrar, så uppoffringen var säkert inte alltför kännbar från hans sida och roligt hade de tillsammans.
På hösten 1926 företar Linde Klinckowström den första av sina långritter, de långritter som kom att göra henne känd och vida omtalad och som resulterade i flera böcker och ett antal resebrev i Bonniers Veckotidning. Denna första tur tar henne till Paris där systern Thora var bosatt. Att rida så långt var verkligen en utmaning, men tack vare adelns goda förbindelser, ett gott humör och mycket skinn på näsan gick det förhållandevis smärtfritt. Båtresan över till Tyskland tar Linde till Lübeck och där välkomnas hon av svenska konsuln. I Belgien blev hon misstagen för Astrid av Sverige när hon tillsammans med Castor övernattar i ett mycket enkelt stall intill ett värdshus. Den verkliga Astrid var på väg till Belgien för att gifta sig med kronprins Leopold och belgarna misstänkte att hon skulle ta efter sin blivande make som rest inkognito i tredjeklasskupé när han skulle fria till sin blivande brud i Sverige.
Till sist når Linde Paris och makarna Dardels hem där hon kom att stanna några månader. Både Nils och Thora var sällskapsmänniskor och sovplatsen i deras matsal på 108 rue Lépic ger henne kanske inte den nattsömn som hon önskar. I gengäld blir Parisertiden en upplevelse. Julen tillbringar hon i sällskap med Dansmuseets grundare Rolf de Maré och de besöker bland andra Otte Sköld och hans familj.
Våren 1927 är Linde tillbaka i Stockholm igen. Hon har inget särskilt att göra utan roar sig och rider Castor. I umgänget finns bl.a. Eva Dickson som blev nästintill världsberöm när hon i början av 30-talet körde från Nairobi till Stockholm. Tyvärr dog hon redan 1938 i en bilolycka i Calcutta. Andra vänner hemma i Sverige ärr Dardels som var sommar gästar barndomshemmet Stafsund i sällskap med sin svenska vänkrets. Godset var välkänt för sin gästfrihet och styrdes av Lindes mor som fick ta ett stort ansvar då hennes man var helt ointresserad av dess skötsel.
Hösten 1928 beger sig Linde återigen ut på en långritt och denna gång är det Rom som är målet. Ankomsten till Tyskland blir en verklig triumf och i Berlin väntar en lyxsvit på Adlon henne. Hon är ständigt påpassad av press och får umgås med stadens prominentaste medborgare. Den fortsatta färden mot den eviga staden är lika lyckosam och väl på plats i Rom inkvarterar hon Castor i ett ridhus, ty hon har bestämt sig för att tillbringa vintern i denna vackra stad. Efter att ha bott på hotell en tid, flyttar hon in i ett familjepensionat som ägs av Prins Alexander Wolkonsky, f.d. rysk militärattaché. På pensionatet bor också en excentrisk och mycket lättfotad amerikansk fru som ständigt tar sig nya älskare och som även förvridit huvudet på sonen i huset. I detta ryska hem trivs Linde storartat och tillsammans med otroligt vackra Furst Felix Jussupov (Rasputins mördare) och Paul von Fersen (på avlägset håll släkt med Lindes mor) uppler hon en härlig tid, både i Rom och på angränsande platser. När våren nalkas bar det åter av hem till Sverige och Stafsund, och som avskedspresent får hon av von Fersen en amulett som burits av den sista ryska kejsarinnan vars page han varit.
Det blir ytterligare en långritt och en längre utlandsvistelse för Linde. 1930 rider hon nämligen till Bryssel där hon kommer att stanna i ungefär ett års tid men turerna till Italien blir många och långa. En orsak till den långa utlandvistelsen är att hon i Bryssel bosätter sig hos en onkel som avlider och vars arvsskifte hon måste sköta. Under denna period umgås hon flitigt med markis Giulio Borsarelli som hade kunnat bli hennes make, precis som Toni Cesci som hon träffat några år tidigare. Men istället för att gifta sig, rider hon hem genom centraleuropa och är 1932 tillbaka i Stockholm.
En tid efter hemkomsten träffar Linde greven och ryttaren Hans von Rosen som börjat undervisa vid Swartlings ridskola. De dåliga tider som följde på Krügerkraschen gjorde att godsägaren på Lindö gård tvingats skaffa sig kompletterande inkomstkällor. von Rosen var även sångare och hade under en turné i Ryssland spelat Greven av Luxemburg med sådan inlevelse att recensenten trott sig se en verklig greve…
Kärlek uppstår snabbt mellan Hans och Linde och i slutet av 1933 gifte de sig och Linde flyttar in på Lindö där hon kom att stanna till mitten av 1990-talet då hon flyttar hem till Stafsund som övertagits av en hennes döttrar. Äktenskapet blev lyckligt, även om man med nutida mått mätt kan häpna över den frihet som Linde gav sin man, ty när han 1952 avled i cancer hörde även danskan Manon Wedell-Neergaard till de närmast sörjande.
1962 publicerar Linde Klinckowström-von Rosen sin självbiografi Ritt genom livet. Detta år fyller hon även 60 och känner att hon börjar bli gammal. Att storstäda godset Stafsund tar nästan en månad av oavbrutet fejande. Tiderna har förändats och den tjänarstab som var legio på 30-talet är då som bortblåst. Linde hör dock till de livskraftiga och blir kvar på godset i ytterligare 32 år. Precis som sin syster Thora uppnår hon en mycket hög ålder och avlider 97 år gammal.
De två systrarna Klinckowström kom att leva spännande liv under en tid när kvinnorna äntligen kunde leva mer fritt. Den förmögenhet som ofta hörde deras klass till, gjorde det också möjligt att förverkliga de nycker och infall som idag än idag framstår som så lockande. De delar ett andligt släktskap med Nancy Cunard och systrarna Mitford.
1836 utkom Sophie von Knorrings mästerverk, Illusionerna. Romanen har ett modernt upplägg, den utspelar sig i verklig Stockholmsmiljö, men intrigerna och huvudpersonerna är påhittade. I vimlet träffar vi bland annat den då famösa författarinnan 
1944 hade Luxor äntligen konstruerat en ny skivväxlare som klarade de 12-tumsskivor som klassisk musik (symfonier och längre verk) pressades på. Denna nya apparat fick namnet Luxor Robot vilket var ett passande namn, ty en mer komplicerad apparat får man nog leta efter. En röd lampa tänds så snart en skiva skall byta och då får man på inga villkor röra tonarmen eller kontrollspakarna. Huår många apparater som behövde lämnas in på service för att detta inte efterlevdes vet jag inte, men det kan knappast ha varit få. Jämfört med konkurrenterna Garrard och Aga får man nog säga att Luxor låg lite på efterkälken, trots det spännande namnet.
