En vacker vy över de bördiga åkrarna

Flarkvy

Sommar, men jag minns inte länge när. Varmt och skönt och vindstilla. Några försumbara moln gled över de bördiga åkrarna, men inte vispade de runt luften nämnvärt under sin färd och därmed härskade hettan. Smultronen pustade vid vägrenen, vallen slokade och de gamla plåttaken var stekheta.

Inne i skogsbrynet var det dock behagligt svalt och utsikten var magnifik. Grönskan inramade scenen och det var inte lätt att tänka sig att temperaturen en vinterdag skulle komma närma sig 30 minusgrader. Men det ena utesluter inte det andra och sommardagen fortsatte obehindrat sin gång.

Gammalt kök på Malmskillnadsgatan

Kök på Malmskilnadsgatan 47

Detta är ett gammalt kök som jag fann på Stockholmskällan.  Det låg i en numera riven fastighet på Malmskillnadsgatan 47 som låg i kbvarteret Oxen mindre. Jag är osäker på vad det var för sorts verksamhet som fanns i kvarteret, men någon slags verkstad vad det. Där fanns naturligtvis också bostäder i gathuset som troligtvis var mycket gammalt. En påbyggnad av gårdshuset gjordes på 1870-talet, men längre tillbaka kan jag inte följa kvarterets öden och äventyr. Kåken revs på 60-70-talen och ersattes då med en modern byggnad.

The modern jazz sextet på Norgran

Modern jazz sextet

Ett album från 1956, utgivet på Norgran MGN-1076, fann jag i en bunt med plattor på Hötorget. Tyvärr saknades det vackra omslaget, men skivan var dessbättre praktiskt taget i nyskick. Jag hade aldrig hört talas om inspelningarna och blev mycket glad åt skivan. Sextetten består av Dizzy Gillespie (trumpet), Sonny Stitt (alt- och tenorsax), John Lewis (piano), Clifton ”Skeeter” Best (gitarr), Percy Heath (bas) och Charlie Persip (trummor). Om jag skall säga något negativt om skivan så är det att där finns en gitarr. Gitarr och jazz är inte riktigt en kombination som tilltalar mig, men i övrigt är det jazz av fint märke på Norman Grantz egna etikett. Lyssna på Mean to me.

Norr Mälarstrand 52 hos Lars Hanson

Lars Hansons och Karin Molanders hem Norr Mälarstrand 52

1937 besökte Svenska hem i ord och i bilder Lars Hanson och hans fru Karin Molander de i deras hem på Norr Mälarstrand 52 i de två översta våningsplanen. Att bebo två etage på Stockholms Manhattan, var bland det flottaste man kunde tänka sig på den tiden och så är det än i dag. Det är inte ofta frontvåningarna är till salu i dessa påkostade 30-talshus.

Interiören på bilden ovan visar vardagsrummet i Hanson/Molanders hem. Notera den strama stuckaturen. Någon stram funktionalism är det verkligen inte tal om på insidan i dessa hus.

Lars Hansons och Karin Molanders hem Norr Mälarstrand 52

I det stora vardagsrummet finns en öppen spis som även den har mer gemensamt med det föregående decenniet, precis som parets inredningsideal som präglas av en deras smak för antikviteter och inte alltför moderna, men bekväma, sittmöbler.

Lars Hansons och Karin Molanders hem Norr Mälarstrand 52

Matsalen präglas som sig bör av barocken och vissa orientaliska inslag. Notera de mörkbruna snickerierna (golvlister och dörrfoder). Till höger i bild skymtar trappan upp til sovrumsvåningen med stor terrass. Bättre kan man knappast bo i denna stad!

Avslutningsvis en bild på paret Hanson/Molander.

En konsumbutik tyvärr stadd i förfall

I Västerbotten, i krokarna av Ånäset, hittade jag denna gamla Konsumbutik. Vilket förfall och så osnyggt det är på tomten! Annars är byggnaden fin med sin klassiska disposition. Affär med bakomliggande lager på bottenvåningen, och våning för föreståndaren en trappa upp.

Det är synd att inte skylten finns kvar, men å andra sidan ser man tydligt var bokstäverna har suttit iallfall. Dörren är igensatt, men skyltfönstret är kvar. Huruvida någon bor en trappa upp svävar jag fortfarande i okunnighet om.

Att handla på Konsum eller privat var ett viktigt val en gång i tiden. När jag växte upp minns jag hur farbror Martin alltid skulle handla på kooperativa och aldrig drack något annat än cirkelkaffe. I många samhällen fanns det både ICA och Konsum och med åren lade oftast antingen den ena eller den andra ner. I värsta fall flyttade konkurrenten in i de tomam lokalerna, allt medan de gamla konsumföreståndarna vände sig i graven.

Olavi Virta, finsk sångare med röst!

Vårt östra grannlands fantastiske sångare Olavi Virta sjöng både tango och italienska sånger. Här en fantastisk inspelning av Guarda Che Luna. Olavi var mycket populär, men från slutet av 50-talet gjorde hans alkoholmissbruk att karriären mer och mer ebbade ut. I början av 70-talet dog han, inte ens sextio år fyllda.

Det finns många vackra inspelningar med Virta. Lyssna t.ex. på Punatukka, Tie (Gelsomina från filmen La Strada) och Syysunelmia (Höstdrömmar).

En vacker vinter kommer kanhända

Vinter

Om ni undrar varför sajten legat nere en dag så beror det på att den blev utsatt för spam. Det händer då och då, tyvärr rätt vanligt för wordpressajter. Nå, nu är den uppe.

Så här vackert var det förra julen. Snön låg inte speciellt djup, men solen sken och det var runt nollan. Ibland töade, ibland var det någon minusgrad. Byavägen var dock en veritabel isgata och det nästan inte sprka. Jag tog mig runt, men det var en rejäl pers!

Jag saknar snön. Nog för att det är bekvämt med isfria gator, men det är bra mycket vackrare och ljusare om snön lyser vit. Och så tyst det blir! Karlavägen är en helt annan gata när snön fallit. Det återstår dock att se hur denna vinter blir, både här i staden och uppe i norr.

Wolter Gahns lyxkasern på Villagatan

I hörnet av Villagatan och Östermalmsgatan restes mot slutet av 30-talet en fastighet som ritats av Wolter Gahn. Det var inga ordinära smålägenheter som rymdes i denna kåk, snarare större lyxvåningar. Varje våningsplan innehöll ursprungligen en 5:a med dubbla jungfrukammare, en 4:a med jungfrukammare, en 5:a med 2 jungfrukammare samt en 2:a med kök. De stora 5:orna är mycket väldisponerade med 3 rum i fil, där det 3:dje rummet mycket väl kan användas som sovrum. Sovrumsavdelningen ligger avskilt, har tillgång tillgång till ett badrum och en gång med förvaring. Intill köket finns en serveringsgång, ytterligare ett badrum och vid kapprummet en gästtoalett. En påkostad borgerlig planlösning med andra ord!

Högst upp, takvåningen som var omringad av kungsbalkonger, låg endast 3 lägenheter och samtliga hade ett mycket stort fönsterparti i vardagsrummet. Rummen blir här tämligen grunda, då en stor del av våningsytan blivit uteplats. Det är priset man får betala för den lyxen. Har man sett vardagsrumsfönstren på detta våningsplan, knorrar man dock inte.

Som ni ser av bilden fasaden hade de ursprungliga fönstren överfönster vilket var mycket dekorativt. Tyvärr har man satt in nya, med karm och allt, i de befintliga karmarna och därmed minskat fönsterytan avsevärt och dessutom struntat i att förse fönstren med överluft. Synd på så rara ärtor!

Wolter Gahn kom från Uppsala, gick både Tekniska Högskolans arkitekturskola och Konsthögskolans byggnadsskola. Han slog igenom under 20-talet, men anslöt sig sedan till funktionalisterna och ritade fler vackra bostadshus samt teater- och konserthuset i Karlskrona.

Något av en gammal glesbygdsmack

En gammal mack

Visst är den snygg, den gamla macken? Om den nu verkligen varit en mack. Kanske har någon bara hängt upp OK-skylten vid en byggnad som står intill farmartanken. Farmartanken är tanken till höger och i den brukar man ha diesel, ty böndernas traktor är sedan längeavsedda för just detta drivmedel.

Luxor Aristokrat – en dyrbar julklapp

Luxor Aristokrat

I ett gammalt nummer av VJ fann jag en annons för Luxor-apparater som visade en sovande husfader som undrade vilen modell som bäst passade hans kassa och familj Var det den dyrbara Aristokrat med tre Luxor Briljant-högtalare och grammofon, eller en enklare bordsmodell? 2300 kronor var väldigt mycket pengar vid 40-talets mitt (ev tillkom ett par hundra för skivbytare) så det måste ha varit en begränsad målgrupp som hade råd med denna dyrbarhet.  Möbeln var dock synnerligen elegant fanerad och en verklig prydnad för hemmet.

Hyreshusen i Vällingby, Stockholm

Hus i Vällingby

Dessa enkla 3-våningslängor i Vällingby tycker jag är särdeles eleganta. Trapphusens fönster har vinklats ut från fasaden och kök- och badrumsfönster är de övriga rutor som syns. Tittar ni noga ser ni skafferiventilerna också. Deras höjd indikerar att det är skafferier mot yttervägg. Detta hus har haft tur ty de ursprungliga portarna finns kvar och likaså fönstren, även o med kan vara inklädda i aluminiumplåt, jag minns inte. På det stora hela är de iallfall sig lika.

Stockholms förorter, och många andra städer, är fulla av 3-våningslängor. Många rejält ombyggda, kanske redan under 80-talets ROT-yra. Det är synd, ty detta är i grunden förstklassiga bostäder.

Art Blakey and the Jazz Messengers spelar favoriten A Night In Tunisia

En jazzklassiker! Jag är mycket svag för Art Blakey och hans Jazz Messengers. Den första inspelning med Jazz Messengers gjordes 1954 och då medverkade även Horace Silver, Hank Mobley och Kenny Dorham. Sättningen skiftade allt efter åren gick och många blev kända och skapade egna grupper som vann berömmelse. Till de ovan nämnda namnen fogar jag Wayne Shorter, Lee Morgan, Curtis Fuller och Freddie Hubbard.

Albumet A night in tunisia släpptes på Blue Note 1960 och är en riktig klassiker. Jag har både den och andra med the Jazz Messengers och jag köper ständigt på mig skivor med de musiker som slog igenom i Blakeys band.

Det gamla STIM-huset vid sportfältet

STIM-huset 1

Ett 50 år gammalt kontorshus lever ofta farligt. Den tidens arkitektur uppskattas endast av ett fåtal och kanske är de också en smula enahanda till det yttre. Fasaden på detta tegelhus är inte särskilt märkvärdig, men enkel och redig. Jag vet inte om byggnaden byggdes för STIM:s räkning, men detta var under många år deras hus. Det stod klart 1965 eller 1955 och är signerat B Asplund, vem det nu kan ha varit.

STIM-huset 2

Hur som haver, byggnaden skall rivas och bebyggas med ett nytt spännande bostadshus som naturligtvis betydligt högre. Vore det inte bättre att bygga om och bygga till? Betong slukar energi och att jämna denna byggande med marken känns som resursslöseri. Husen intill har ju med framgång byggts om till bostäder.

STIM-huset 3

Den gamla entrén tycker jag är fin, om än lite bedagad. Få kommer nog att sörja denna byggnad och så snart den är riven kommer den nog att försvinna in i glömskans tomma dimma.

The memoirs of a fox-hunting man

Och nu Siegfried Sassoons klassiska När vi red efter räv (Memoirs of a fox-hunting man) från 1928. En väldigt lugn och inte alls speciellt händelserik roman, som skildrar en ung mans uppväxt hos sin faster på den engelska landsbygden. Här är det ett stillsamt lantliv med rävjakter och cricket som möter läsaren. Det är en berättelse som tar form på ett både tänkvärt och roande vis.

Sassoon var den framgångsrike militären som blev pacifist (vilket fick honom att anses som mer eller mindre sinnessjuk) och sedan framgångsrik författare och poet som under några år hade ett förhållande med Stephen Tennant – en av 20-talets Bright young things.

Språket är utmärkt och skildringen av landsbygden är så fint genomförd att jag nostalgiskt minns min egen uppväxt i den lilla norrländska byn. Här finns klara höstdagar , daggfriska gräsmattor, ritter i gryningen och en värld som sakta men säkert är på väg att försvinna. Det är svårt att inte låta sig charmeras.

Sassoon skrev ytterligare två böcker om den unge Sherston: Memoirs of an Infantry Officer (1930) och Sherston”s Progress (1936). I dessa två volymer har första världskriget brutit ut och Sherston avancerar på den militära banan. Samtliga böcker finns översatta till svenskan (de kom runt 1950) och är mycket vackra i sin häftade originalupplaga. Här är en bild.

Ett kulturarvsbidrag vore på sin plats!

Gammalt kök från efterkrigstiden

Så här kunde det se ut när innerstadens gamla lägenheter byggdes om efter andra världskriget.Ett fantastiskt kök med skåp som räcker till ett helt kompani samt ett serveringsrum intill. Bra material (ingen formaldehyd i dessa luckor och stommar!) och fint hantverk även om det mesta byggdes på snickerifabrik.

Idag ligger dock de flesta kök av denna generation sedan länge på tippen och gör de inte det, så kommer de snart göra det. Nya, högblanka kök tillverkade av någon limindränkt träfibersörja och med lådor som glider så lätt, så lätt, hittar man i dess ställe. Arbetsskivor och diskbänkar som är allt annat än praktiska och lätta att hålla snygga får man på köpet.

Glädjande nog fann jag Erika Hallhagens krönika i Svenska Dagbladet och jag applåderar hennes förslag till kulturarvsbidrag istället för ROT. Den konservativt lagde, som motsätter sig bidrag, bör ha i åtanke att även ROT är en form av bidrag, men lite mer sofistikerat bara och om gjort för att förstöra oersättliga kulturvärlden. Den första vågen av ROT-renoveringar, tror den kom på 1980-talet, förstörde mängder av 40-50-talshus som fick nya kök, plåtfasad och aluminiumbalkonger. Inte så värst lyckat och idag känns de husen allt annat än fräscha.

Nej, ett bidrag för att vårda, det vore något det. Tänk bara vilken skillnad det sklle göra för miljön om man målade om och ändrade lite, istället för att byta ut! Jobb skulle det ge också, även om någon MDF-”snickare” skulle få klappa igen sin eländiga köksfabrik.

Söndagen den andra november 2014

Andra november 1

Några dagar av frost, ja tämligen sträng kyla, följdes av snöfall mot kvällen. På morgonen låg där ett tunt snötäcke som inte gjorde så mycket väsen av sig men som dock hade viss charm ty det blev mycket ljust och vackert och frostens pasteller förändrades av allt det vita.

Andra november 2

Som ni ser var snötäcket inte djupt. Det täckte inte alls gräset. När det sedan började skymma steg dimman upp och det hela påminde något om en dag i april är kvällarna börjat bli ljusa och kylen inte längre är så tung.

Andra november 3

Visst är färgerna vackra! Jag älskar alla toner som blandats med grått och därmed berövats sin lyster. Behagligt eleganta är vad de är, dessa nyanser som på något vis mer hör våren till och som jag så tydligt associerar med Bära mistel.

Galjonsbildens terrasshus i Gröndal

Terrasshusen i Gröndal

Kvarteren Galjonsbilden och Akterspegeln i Gröndal innehåller många riktigt intressanta byggnader. Mest omtalade är sannolikt stjärnhusen och terrasshuset. Terrasshuset ligger i kvarteret Galjonsbilden som även består av äldre bebyggelse från tidigt 1900-tal samt ett högt punkthus, det så kallade Galjonshuset.

Bilden ovan är väl fantastisk! Gammalt och nytt i en salig blandning. Höghus och lägre byggnader. Terrasshuset kräms på toppen av en radhuslänga som byggdes i samma veva och som är tämligen ordinär,

Lägenheterna i terrasshuset är är i varierande storlek, men främst 1- och tvårummare. I hörnet finns lite större våningar som är riktigt fina, ty de har även matsal. Dispositionen framgår av denna planritning som visar delar av ett våningsplan. Framför varje lägenhet finns som synes ett relativt rymlig terrass. Lägenheterna nås från grändalsvägen.

Bebyggelsen i kvarteret ritades precis som stjärnhusen av Backström och Reinius och byggmästare Olle Engkvist stod bakom dem. Jag tycker att terrasshuset är synnerligen elegant och dessutom mer eller mindre unikt. Ser man det på håll är det svårt att ens gissa när det är byggt (1949-51).

Höst och en köksinteriör i Norrbotten

Köksinteriör

Ett bostadskök som termen lyder, dvs ett kök där man både lagar mat och lever. Idag säger man sällskapskök och smäller upp en köksinredning i matsalen. I de gamla hemmen var man dock mer eller mindre tvungen att leva och äta i samma rum. Att värma upp fler rum lät sig inte göras, och det ljus som kom från den öppna härden fick man hushålla med.

Förberedelser inför den långa vintern

Inför vintern

I år har jag provat någon som jag aldrig provat förut, jag har täckt rosorna med granris. Förra vintern var hemsk. Lite snö men mestadels is var vad som fanns i denna söderrabatt. Inte underligt att rosorna frös ned. Om nu granriset gör någon större skillnad skall jag låta vara osagt, men med lite tur skyddar det lite om vinterns snö blir skral.

Jag passade också på att täcka druvan i det för vintern öppna växthuset. Det skall bli intressant att se vad det gör, om det innebär att den fryser ned i mindre utsträckning. Gjorde likadant med med minikiwin som också står något utsatt vid en södervägg. Nästa vår får vi veta hur det gick. Återkommer!

Tyska Ford Taunus från sent 1950-tal

Ford Taunus P2

1957 presenterade tyska Ford en helt ny Taunus i mellanprisklassen: Ford Taunus 17M (P2 kallad på taunusspråk). Bilen konkurrerade med Opels Rekord och var precis som den mycket USA-influerad, ja, nästan en kopia av 1956 års amerikanska Ford fast i mindre ormat och med en liten 4-cylindrig motor på 1,7 liter.

Denna pråliga bil fick så småningom smeknamnet Barocktaunus vilket man kan förstå, men nog är det en riktigt trevlig bil även om jag föredrar efterföljaren (P3) är betydligt sobrare.

Taunusen var en populär bil sm såldes i 239 978 exemplar innan den pensionerades 1960. Den fanns i mängder av piffiga tvåfärgslackeringar och inredningen kunde även den fås i färgglada versioner efter amerikansk förebild. Idag är denna Taunus mycket ovanlog. De flesta rostade nog bort. Opels Rekord rostade också bra, men av den finns detfaktiskt rätt många exemplar bevarade.

Helen Merrills fantastiska debutplatta

Helen Merrill

Det blir lätt superlativ på superlativ när jag skriver om jazz. Inte så konstigt, ty jag väljer bara ut de plattor som jag tycker är riktigt bra. En av de allra bästa jag hört på ett ta är Helen Merrills debut som släpptes på Mercurys jazzetikett EmArcy 1954.

Det första spår jag hörde var Yesterdays, ty jag råkade spela b-sidan först. Vilken underbara inspelning! Den inledande trumpeten, Merrills fantastiska röst. Den blev genast min absoluta favorit, precis som Don’t explain och What’s new.

Albumet arrangerades av Quincy Joes och jag tror att man kan säga att det är Clifford Brown som leder musikerna. Detta är verkligen en jazzplatta där både vokalist och musiker håller hög klass. Ofta är det antingen eller, men då och då träffar man på vokalister som får förmånen att sjunga till riktigt fina mindre orkestrar och då är förutsättning de bästa.

Nu har spåntaket mörknat en smula

Slåttarstugans tak har mörknat

Inte har det hunnit få de grå spåntakens charm, men det har mörknat och skvallrar om vad som komma skall. Jag tycker et är vackert med trä som åldras så jag är nöjd och belåten. Det återstår dock att se hur lång tid det tar innan det fått den nyans som jag minns från min barndum när det faktiskt fanns spåntak på ett och annat hus. Jag tycker det är otroligt vackert och skulle gärna ha det på fler byggnader, men det är ju lite jobbigt att lägga om vart 30 år och om 30 år är jag nog för gammal för att krypa runt på ett brant tak.

Rätt påkostad våning på Östermalm

Rum 1

För ett antal år sedan var en trevlig våning till salu. Den låg på Östermalm i en 50-talskåk och hade en del detaljer av det ovanligare slaget. Framförallt hade den påkostad fast inredning i ett av rummen, se bara på sittmöbeln med tillhörande hurts.

Rum 2

På motstående sida finner vi denna skåpvägg som är helt anpassad efter rummet och som rymmer en rejäl arbetsplats.

Mot matsal

Naturligtvis finns det även matsal i våningen. Pardörrarna är eleganta och säkerligen vitmålade idag. Notera att matsalens fönster har en horisontell spröjs i bågarnas nedre del. Snyggt!

Öppen spis

Den öppna spisen är indragen och det verkar som man sänkt taket för att få en intimare känsla. Eldstaden är av klassisk 50-talsmodell, ty under detta decennium hamnade brasan ofta en bra bit ovanför marken.

Här en rejält smaskig chokladtårta

kaka

Dags för en rejäl tårta! Receptet på denna rejält smaskiga chokladtårta hittade jag här. Typen verkar vara vanlig i USA och finns i diverse olika versioner. För att det inte skulle bli för snålt med fyllning gjorde jag en och en halv sats av den, men det var egentligen inte nödvändigt. Jag ville heller inte garnera den med chokladgodis, utan föredrog någon sobrare så jag lade på ett par blad från en ros och torkat lin med frökapslar.

Botten
200 g rumsvarmt smör
270 g strösocker
3 ägg
60 g kakao
300 g vetemjöl
½ tsk bakpulver
1½ tsk bikarbonat
1 tsk vaniljsocker
1 tsk salt
3 dl iskallt vatten

Sätt ugnen på 175 grader. Smöra och mjöla två formar som är 20 cm i diameter. Vispa smör och socker vitt och poröst. Tillsätt sedan äggen ett i sänder. Sikta samman de torra ingredienserna i en bunke och tillsätt dessa växelvis med vattnet till äggsmeten. Fördela smeten i formarna och grädda ca 35-40 minuter. Ta ut när en provsticka kommer ut ren och låt svalan i formen ca 20 minuter innan de stjälps upp och får svalna helt på bakgaller. Låt gärna bottnarna likna kladdkaka, så övergrädda inte, då blir tårtan härligt mäktig och saftig. Stickan ska dock vara torr så att kakan går att dela.

Smörkräm
300 g rumsvarmt smör
300 g florsocker
40 g kakao
200 g mörk choklad
100 g vispgrädde
½ tsk vaniljpulver

Värm grädden tillsammans med lite pulverkaffe. Låt inte koka upp utan endast sjuda. Låt sedan grädden kallna helt. Smält chokladen över vattenbad eller i micron. Låt svalna till rumstemperatur. Vispa smöret riktigt vitt och fluffigt. Tillsätt florsocker och kakao pö om pö och vispa till en jämn frosting. Tillsätt den smälta chokladen och vaniljpulvret. Vispa samman och tillsätt sist grädden. Vispa ett par minuter så att det blir en jämn och silkesliknande frosting.

Montering
Dela bottnarna på mitten med en sågtandad kniv. Bred frosting på ena halvan och lägg på en botten. Upprepa med resterande bottnar. När toppen är lagd, bred ett tunnare lager frosting runt hela tårtan och ställ in den i kylen ca 20 minuter. Detta gör att man slipper få småsmulor i frostingen när det sista lagret läggs på. Ta ut kakan när frostingen stelnat. Vispa eventuellt upp frostingen igen och bred slutligen ut resterande frosting på tårtan. Dekorera med maltesers eller andra chokladkulor.

Förvara tårtan i kylen och ta ut den minst 30 minuter innan den ska serveras.

Nu är det redan början av november

Sent i oktober

Är det inte vackert! Strålande sol från en klar och ren himmel och frostnupen mark som skapar pasteller av höstens bleka färger.

Om en månad har ljuset nästan helt försvunnit men med lite tur ligger så snön i lätta drivor som skyddar växtligheten från den stränga kylan. Är nätterna då fyllda av månsken kan det vara riktigt vackert.

Astrid Sampe och hennes Linnelinje

Linnelinjen

En av mina favoriter på det textila området. Det är än idag många som har hennes handdukar Kökstrivsel eller Perssons kryddhylla i köket.

Astrid Sampe var chef för NK:s textilkammare (ungefär 1937-1971) och en av Sveriges mest framgångsrika textilindustridesigner. 1955 lanserade Almedahls sin storsatsning Linnelinjen som tagits fram av Sampe och NK:s Textilkammare. Det traditionella linneförrådet, bordsdukar, servetter och lakan reviderades för att passa den moderna människan. Måtten anpassades efter bordets storlek, förvaringsskåp o.s.v. Bland mönster och tryck märktes Sampes egna, bl.a. Kökstrivsel och Persons kryddhylla, men även Louise Fougstedt bidrog, till exempel med denna paradhandduk som fått namnet Porträtterna.

Det tidigare så vita linnet försågs med färg, dock utan att bli alltför brokigt, ty Sampe hade en förkärlek för mondriansk stramhet i sina mönster. Samtliga produkter förpackades elegant i genomskinliga plastpåsar med en enhetlig grafisk profil, ett på sin tid helt fantastiskt konceptuellt utförande.

Året innan, 1954, visades den uppmärksammade textilkollektionen Signerad textil. Trycket ovan, är Sampes egna bidrag Windy way. Medverkade gjorde många av 50-talets största namn, t.e.x Viola Gråsten, Alvar Aalto, Karl Axel Pehrson, Olle Baertling, Stig Lindberg och Sven Markelius. En hel del av dessa tryck finns fortfarande i handeln vilket inte är att undra på, de är verkligen moderna klassiker (om uttrycket tillåts).

Några år senare, lät hon sig inspireras av 1700-talets pasteller, men vad det resulterade i, har ramlat ur mitt minne. Möjligtvis var det Skyttelvägen; kollektionerna duggade tätt på 50-talet. Eventuellt minns någon 50-talets Wilton, med mattor som fått sitt namn av Kungsträdgården och Gärdet.

Tillsammans med IBM, tog Sampe på 70-talet fram en serie mönster där hon tog datorn till hjälp. Här ett exempel: Datorcolonne. Det är faktiskt riktigt fina i sin stramhet.

Sampe hade dubbla gåvor, hon var både en duktig affärskvinna och en begåvad formgivare. En inte helt vanlig kombination. Jag är inte lite imponerad av hennes viljestyrka och förmåga att göra vackra saker samt hur hon lät sig inspireras av både nu- och dåtid.

Läsa mer: Jag kan rekommendera boken Tryckta tyger av Inez Svensson (som var assistent till Sampe och den som rapporterade Karl Axel Pehrsons Delfinisk rörelse när den skulle tryckas). Här finns också en utförlig och utmärkt artikel om Astrid Sampe som jag tycker att man bör läsa.

Högt över marken svävar betongen

Rivningshus

Huset i mitten finns inte mer. Den gamla byggnaden var från 1900-talets början men hade senare i livet beklätts med eternitplattor. Interiört var den förvånansvärt välbevarad. Jag har för mig att de spröjsade fönster som ses på bilen var de ursprungliga. Övriga fönster var nog i samma ålder som eternitplattorna.

Idag står här ett högt hus, ett trygghetsboende. Både hus och träd är för evigt borta och likaså den charmiga gården. Gamla gårdsmiljöer är otroligt värdefulla. I Luleå finns det faktiskt några kvar, men de flesta är naturligtvis borta. Värdefull tomtmark nyttjas ofta hårt idag och glest bebyggda gårdar med endast en uthuslänga har därför inte någon större chans att leva vidare.

Funkishuset intill var en gång en riktig pärla. Men det var innan perspektivfönstren byttes ut, innan fasaden klädes in i tegel och innan hela kvarteret omgestaltades.

Järnverket på Svartön utanför Luleå

Svartöstan 20

1940 bildades Norrbottens Järnverk AB vars anläggning förlades till Svartön strax utanför Luleå. Sedan tidigare fanns där en malmhamn där omlastning skedde från järnväg till båt. Där fanns också ett område med trähusbebyggelse som fått namnet Svartöstan och som var ett utpräglad arbetarbostadsområde.

Svartöstan 21

Jag gissar att detta är det gamla huvudkontoret från NJA:s glansdagar. På 70-talet bildades SSAB och järnverket övergick i deras ägo samtidigt som man planerade för det storslagna Stålverk 80 som inte blev mer än en dröm, ty stålkrisen slog till med full kraft och hela projektet stoppades.

Svartöstan 25

Nere mot hamnen är vyerna tämligen storslagna. Idag är Svartöstaden inte lika svart av nedfallande sot som förr i tiden. Istället är det någon av en oas som dock å sakteliga är på väg att försvinna när de gamla husen ersätts med nya hyreskaserner i gammal stil. Det är synd, för området är en verklig pärla.

Isländsk villa vid danska guldkusten

Dansk villa

En modernistisk dröm från tidigt 50-tal är Halldor Gunlögssons villa i Vedbaek, vackert belägen på kuststräckan mellan Köpenhamn och Helsingör. Det är ett amerikainspirerat hus med stora skjutfönster ut mot trädgården.

Dansk villa

I anslutning till hallen på bilden ovan ligger matrummet som i sin tur ansluter till köket. Huset är försett med golvvärme och därför är en stor del av husets golv utfört i sten, s.k. Hasle-flisor.

Dansk villa

Vardagsrummet mäter 5×14 meter och får betraktas som mycket rymligt. I dess fond finns en öppen spis. I dess andra ända, öppnar sig trädgården.

Dansk villa

Det finns något mycket tilltalande över denna sorts modernistiska villor. De verkar som gjorda för att levas i med sina stora ytor, sitt ljus och de påkostade byggnadsmaterialet. Och detta sagt helt utan att förringa äldre tiders murriga och mycket ombonade hem.

A great american car: Chrysler 300 F

1955 års bomb på den amerikanska bilmarknaden var Chrysler 300, en prestandabil i lyxförpackning. En stark motor, utomordentliga vägegenskaper och en stram och tämligen krombefriad kaross. Året därpå kom efterföljaren Chrysler 300 B och år 1957 som C-modellen som hade en ny och mycket elegant kaross. Min absoluta favorit är dock 300 F som med sin kraftiga Golden Lion-motor med dubbla fyrportsförgasare och cross-ram-insug. Här en bild från tiden som visar de eleganta linjerna.

Cross-ram-insuget gav en effekt som går att jämföra med 80-talets stora trend: turbon. En fyrportsförgasare på var sin sida om V-8-motorn var medelst långa rör kopplade till motstående sidas insug. Rörens längd var anpassad så att den resonans som uppstod när luften passerade, hjälpte till att pressa in bränsle-/luftblandningen i motorn. Här en bild som visar upplägget.

Interiören var mycket påkostad och både fram- och baksäte hade separata stolar varav de främre kunde svängas ut för att underlätta in- och utstigning. Grundkarossen var dessutom ny för året och mycket elegant, tillika självbärande vilket var ovanligt i USA där man brukade skruva fast karossen i en ram. Konstruktionen gav en lättare och mer vridstyv bil som dessutom minimerade det ljus som vanligtvis härrörde från gnissel mellan ram och kaross. En bild på cabrioletversionen visar de elegant linjerna.

En specialversion av 300 F hade ytterligare 25 hästkrafter ( således 400 hk) och 4-växlad manuell låda vilket gav en hissnande acceleration. I grundutförande, med 375 hästar och automat, gjorde 300 F o-60 mph (96,9 km/h) på cirka 7,5 sekunder, att jämföras med runt 7 sekunder med manuell låda och racingmotor. Inte illa för en stor och tung amerikansk bil med all tänkbar lyx.

Avslutningsvis, en intressant biltest från Hot Rod i april 1960.

Kaare Melin på Kolbäcks gästgiveri

Kaare Melin i sitt hem

Maria Langs Vem väntar på värdshuset utspelar sig på Kolbäcks gästgivaregård som på den  tiden drevs av Kaare Melin. I boken med det tämligen fåniga namnet Pojkarna kokbok viks ett antal sidor åt denne på sin tid tämligen välkände krögare. Bilden ovan är tagen i Melins eget hem efter att han sålt gästgiveriet.

Här ett recept från boken, Artistsmörgås. Namnen kommer sig av att Hjördis Petterson var mycket förtjust i denna tämligen enkla anrättning. En stor skiva kavring smöras, Ett lager skivad kall kokt potatis och därefter  inlagd sill och rikligt med strimlad rödlök. Garnera med hjärtblad av sallad, en äggklyfta, en tomatklyfta samt en dillvippa.

Thorildsplans gymnasium av Hedqvist

Thorildsplans gymnasium

Här en präktig efterkrigsskola av Paul Hedkvist! Jag tycker att dessa byggnader hör till de bästa skolor som uppförts. Relativt moderna, linjesköna och utmärkta material. En ny byggnad av denna klass är svårt att tänka sig.

Thorildsplans gymnasium

På bilderna ovan ser vi huvudfasaden mot Drottningholmsvägen. Monotonin tillåts inte slå rot tack vare att vissa fönstergrupper fått en omfattning i tegel. Till höger i bild ses också en sorts flygelbyggnad som också den vetter åt den numera mycket trafikerade motorleden.

Thorildsplans gymnasium

Mot gårdssidan breder lugnet ut sig, ty hit in når inte trafikbruset. Fönstren är genomgående av perspektivtyp och förutom mot gatan, är det de ursprungliga som fortfarande är i gott skick.

Thorildsplans gymnasium

Mot gården ligger också en fristående byggnad som  jag tror är ägnad åt idrotten. kanske har jag fel, det kan lika väl vara en aula eller en matsal.

Thorildsplans gymnasium

Här syns de smäckra fönsterbågarna. Hedkvist var noga med fönster och nöjde sig inte med de billigaste i standardutförande.

Thorildsplans gymnasium

Mot Essingeleden ses västfasaden som vänder de uppglasade korridorsluten mot en grönska som ej längre finns kvar.

Mästerverket Blues in C sharp minor

Här en av de mest suggestiva jazznummer jag vet, Blues in C sharp minor med Teddy Wilsons orkester. 1935 började American Record Company, som ägde etiketterna Brunswick och Vocalion, att spela in en lågprisserie med lite mer improviserad jazz för den svarta jukebox-marknaden. Initiativet till serien togs av John Hammond, vit kämpe för svart musik. Bland de första artisterna som kom i fråga hörde Billie Holiday som vid den tiden spelade med Teddy Wilsons orkester.

Året därpå, 1936, spelade Wilson och hans orkester in Blues in C sharp minor, som jag betraktar som ett riktigt mästerverk. Suggestivare kan knappast en jazzinspelning bli.

Lyssna på Blues in C sharp minor

På den utmärkta sajten http://www.jazzdisco.org hittar jag följande information om inspelningen: Roy Eldridge (tp) Buster Bailey (cl) Chu Berry (ts) Teddy Wilson (p) Bob Lessey (g) Israel Crosby (b) Sidney Catlett (d) Chicago, IL, May 14, 1936. Brunswick 7684.

Moderiktningar och tidsströmningar

Ellen Key skrev en gång en bok om den på sin tid välkända Rachel Varnhhagen, författaren och salongsvärdinnan. Keys bok är inte alls dum och hennes egna reflektioner är värda att noteras. Läs t.ex. följande stycke.

Det finns andra former av ofrihet och osjälvständighet än dem som lag och sed skapa, nämligen de, som uppstå genom moderiktningar och tidsströmningar, av vilka människan drives bort från sitt djupaste väsen och förlorar förmågan av självbegränsning inom sitt väsentliga område.

Hon verkar ha varit en klok kvinna, Ellen Key. När jag läser texten tänker jag på hur lätt det kan vara, när man attraheras av tankar eller idéer, att köpa hela paketet, och inte endast det man ursprungligen fastnade för. Vissa personer verkar verkligen vilja tillhöra en grupp, kanske för att använda gruppen som ett alibi för att slippa vara nyanserad och att tänka själv

Bortsett från boken om Varnhagen har jag faktiskt inte läst någonting av Ellen Keys penna. Jag har heller aldrig besökt hennes Strand, men någon gång måste jag göra det. Vad jag kan förstå, är det ett mycket vackert hem hon lät bygga åt sig vid Vätterns strand.