Huset i korsningen Kungsklippan/Kungsholms kyrkoplan fick vid ombyggnaden 1938 en synnerligen elegant entré! Den byggdes om totalt, kanske flyttades den också, jag vet inte. Mot Kungsklippan har ändringarna varit betydligt måttligare och den är heller inte lika unik som denna orgie i ädelträ och etsat (?) glas.
På torsdag börjar Antikmässan ute i Älvsjö. Jag kommer att finnas på plats i Går och Torps monter C15:38 torsdag – lördag mellan klockan 12-15 om ni vill diskutera byggnadsvårdsrelaterade frågor. På plats fins också Telefunken Opus 8 med tillhörande grammofon och Umberto Marcato-plattor. Ses där!
På antikmässan finns också Svenska Byggnadsvårdsföreningen (monter C17:34), Antik och Auktion (C06:21) och tidningen Retro (C11:68).
Visst är den vacker, den gamla gården? Jag har skrivit mer om den på Gård och Torps blogg.
I helgens SvD Magasinet hittade jag denna lilla horreur som jag närmare skall beskriva. Det är en villa i Saltsjöbaden anno 1905 vars matsal dekorerats av Filip Månson. Den vackra gamla ekpanelen har dock målats vit. Jag citerar:
Jag målade den märka ekpanelen på väggarna vit. Alla sa att jag inte var klok och att jag förstörde huset, men när det väl är gjort tror jag att de flesta håller med mig om att det blev jättefint.
Nej, det gör vi inte. Tilltaget har förstört den vackra matsalen och man kan bara tänka sig den möda som krävs för att återställa panelen! Det är verkligen kortsiktigt att låta modets nycker förstöra en så gammal inredningsdetalj. Dessutom respektlöst och dumt. Hade jag gjort inredningsreportaget hade jag sett ut som ett åskmoln och inte varit god att tas med.
Jag har en mycket intressant bok (eller snarare hade, kan inte hitta den just nu) utgiven av Nordiska museet (Tyg överallt, 2002) som handlar om den textila historien och där fann jag en text om Hedvig Ulfsparre som kom som husfru till Hofors Herrgård i början av 1900-talet. Ulfsparre hade utbildat sig till Röda Kors-syster och fick till uppgift att vårda den förmögne Per Eriksson som höll på att repa sig efter en lunginflammation. De två trivdes bra tillsammans och Ulfsparre blev husfru på bruksherrgården. Brukspatron Eriksson hade ett stort intresse för textil och Hedvig fick fria tyglar att köpa in det bästa som gick att uppbringa på den tiden vilket hon också gjorde och hon anlitade såväl kända textilkonstnärinnor som hemslöjdsföreningar landet runt. Vid Per Erikssons död ärvde Hedvig hela den stora samlingen som hon själv hade byggt upp och den förvaltas nu av länsmuseet i Gävleborg. Hon ärvde också Kungsgården i Ovansjö och där levde hon fram till sin död 1963 och förde ett mycket gästfritt liv.
Som av en slump fyndade jag Hedvig Ulfsparre och Gästriklands textila slöjd på Antikvariat August häromdagen. Det är en mycket intressant bok som visar på Ulfsparres kunnande och engagemang och som presenterar åtskilliga bilder på både textilier och på hemslöjdsrörelsens förgrundsfigurer. En utav dem var Lilli Zickermann som fotograferade 24 000 textilier runt om i landet. En stor del av dessa lät hon förstora och sedan färglägga. Ytterligare en betydelsefull person i denna sfär var Gustaf Ancarcrona som bildade den första lokala hemslöjdsföreningen i Leksand 1904.
Boken finns säkert på bokbörsen. Beställ den och läs, eller gå in på Länsmuseet i Gävleborgs webbplats och läs mer där.
Dorit von Kant, parant innehavare av von Kants sällskapsvåning, instruerar hembiträdet, en välväxt jämtländska med blont hår och uppseendeväckande figur, och beger sig sedan in i sovrumsavdelningen för att väcka sina flickor.
von Kants sällskapsvåning håller sig med tre flickor i 25-årsåldern, alla med varierande hårfärg och framtoning. I det första rummet bor Marianne Svanstjerna och det är hennes dörr som Dorit knackar på och sedan öppnar, då inget livstecken hörs inifrån sängkammaren.
På den väl tilltagna sängen ligger Marianne, iförd en tunn negligé i guldrött. Det livligt mörkbruna, nästan svarta håret, står i kontrast till den sjukligt bleka hy som av allt att döma tillhör en flicka som somnat in för gott. Dorit ryggar förskräckt tillbaka, samlar sig och beger sig ut i hallen och lyfter darrande telefonluren. Fortsätt läsa ”Ben Powers och sällskapsvåningen”
I början av 1890-talet revs det gamla Operahuset vid Gustav Adolfs torg vilket fick till följd att även den gamla serveringen Lagerlunden, vid den öppna gården mot Jakobs torg, försvann. Här stod stora lagerträd i trätunnor utplacerade.
På den högra bildens vänstra sida syns Lagerlunden, Operahuset och i fonden Gustav Adolfs torg. Den öppna platsen är Jakobs torg alldeles utanför Jakobs kyrka. Bilden har jag hittat i Carl G Laurins Minnen. Dessvärre står där inte mycket mer om vad för slags inrättning Lagerlunden var, men jag antar att det var en sommarservering där det dracks punsch.
Till skillnad från spektakel (teater) är tableaux vivants något mycket stillsamt. Det rör sig nämligen om ett slags mänskligt stilleben. Åtminstone in på 1800-talet roade man sig i högreståndskretsar med att illustrera scener, till exempel ur berömda verk. Man målade kulisser, skaffade rekvisita och passande kostymering. Lämpligen arrangerade man tablån i ett angränsande rum, vilket innebar at den enkelt kunde visas för gästerna bara genom att slå upp pardörrarna.
När Atterboms födelsedag skulle firas i Uppsala, under romantikens 1800-tal, illustrerade hans vänner Lycksalighetens ö, genom att i matsalen bygga upp en passande tablå. Kristallkronan demonterades, för att tjänstgöra som lämplig rekvisita.
Cecil Beaton, den kände fotografen, uppskattade de livfulla tablåerna och använde ibland denna grundidé när han arrangerade bilder. Ovan en bild som ursprungligen publicerades i (amerikanska?) Vouge i slutet av 40-talet.
Tito Gobbi! Jag älskar verkligen denna inspelning som ligger på baksidan till den underbara Torna. Den är bättre på skiva än den är i detta gamla filklipp från Follie Per L’Opera (1948) där han spelar mot Gina Lollobrigida.
Vill man kan man också lyssna på Mario Lanzas version, eller Franco Corellis.
Högt uppe på Sibyllegatan ligger två gamla hus från 80-90-talen. Nr 79, längst bort i bild, uppfördes 1894 och nr 81 1986. Både byggdes om vid 50-talets mitt och fick helt nya fasader med moderna fönster, portar mm. Interiört omgestaltades också hela huset och av den gamla tiden syns inte många spår. 79:an innehöll ursprungligen 4 tvårummare per våningsplan och vid ombyggnaden ändrades detta till 2 st 5 rum och kök (med uthyrningsmöjlighet?). Nr 81 hade en 3:a och en 4:a per våningsplan (utan jungfrukammare) och fick i ombyggt skick 2 2:or och en 3:a per våningsplan.
Jag gillar dessa ombyggnader men tycker däremot att det är synd att 50-talsfönstren i 79:an byttes i mitten av 80-talet mot nya korspostfönster som monterades i befintliga karmar. Framförallt 81:an med sin strama fasad och mycket elegant entrépartier är värd att bevaras i ombyggt skick åt eftervärlden.
Det är sjuttiotal och Hemmets veckotidnings reporter befinner sig hemma hos greveparet på Ängsö, Carl-Magnus och Catharina Piper. Dottern Thomasine är i skolan men sönerna Carl och Fredrik poserar glatt med familjens hund. Syftet med reportaget var att samla in gamla klassiska recept från svenska slott och herresäten. Här ger oss grevinnan Piper receptet på Xenias chokladtårta (recept nedan) och Festgratäng med kaviar.
200 g smör
3 dl socker
3 stora ägg
200 g choklad
2 dl vetemjöl
Smält smöret och låt det svalna. Rör i sockeret och därefter gulorna, en i taget. Blanda i chokladen som fått mjukna i vattenbad, ej helt. Tillsätt mjölet. Vänd i de mycket hårt vispade vitorna.
Glasera med 50 g choklad som fått mjukna och rörts samman med 50 g smör. Dekorera med flisad mandel
Läs mer om Ängsö slott och den gamla legenden här.
Lecuona Cuban Boys är en av mina favoriter och jag har en hel del av deras plattor som verkar ha såld i stora upplagor här i Sverige på 30-40-talen. De kom nästan uteslutande på engelska Columbia och är i stort sett alltid värda att köpas. Just denna låt är jag dock inte säker på att jag har, men däremot är det roligt att äntligen hitta ett klipp där man får se dem ”live”. Lyssna!
För många äldre Stockholmare, åtminstone de med sina rätter på Södermalm, är nog Maria Husmodersskola bekant. 1907 började Betty Hirsch samla in medel för barnbespisning för fattiga barn. Några år senare utvidgades verksamheten och fick namnet ”Föreningen för husmodersskolor och barnavård ”. Bilden ovan är tagen innan de nya lokalerna på Långholmsgatan 22-24 togs i bruk. Vid den tidpunkten bestod utbildningen av 12 månaders studier och praktiskt arbete. De första 3 för att lära sig laga enkel husmanskost, bakning, tvätt och rengöring, sedan 3 månader i sysalen, därefter 3 månaders övning i barnavård och så avslutningsvis 3 månader för att lära sig lite mer avancerad matlagning.
I huset fanns också en spädbarnsavdelning och en avdelning med barn upp till 7 års ålder. Arbetarkvinnor kunde här få gratis barnpassning och eleverna kunde lära sig barnavård under överinseende av kunniga lärare. Ett rätt idealiskt arrangemang som gjordes möjligt genom privata donationer av bl.a. Lisen Bonnier och Alice Wallenberg.
Den gamla skolan började på 30-talet att te sig omodern och trång och en ny skola uppfördes i korsningen Ansgariegatan/Lundagatan efter ritningar av Nils Sterner. Här huserade skolan fram till 1971 (om jag är rätt informerad). Troligtvis hade tiden sprungit ifrån dessa husmodersskolor i redan i slutet av 60-talet och när 70-talet gjorde entré försvann de, en efter en.
Maria Husmodersskola undervisade som tidigare nämnts i matlagning och under många år kunde man därför köpa med sig färdiglagad mat från skolan. Jag gissar att det är av denna anledning som namnet fortfarande lever kvar i mångas minne.
Samtliga bilder kommer från Stockholmskällan, denna utomordentliga webbplats!
Varje sommar när jag kommer hem, sätter jag mig på cykeln och far till farbror Odals gamla slåttarstuga. Inte för att jag brukar hans mark eller har en nyckel att tillgå, nej bara för att jag tycker mycket om platsen för sin stillhets skull och för att tiden alltjämt där står still. Farbror Odal är dessutom död, så honom kan jag inte längre hälsa på.
Huvudbyggnaden består av kök och kammare och har delvis försetts med panel. Under huset finns en matkällare som åtminstone från utsidan är mycket dekorativ, men jag misstänker att det var länge sedan här förvarades något ätbart. redan på 70-talet hade stugan till stor del spelat ut sin roll.
Förutom en liten, liten ladugård med tillhörande lider, finns här lador att förvara hö uti, ty det var orsaken till att slåttarstugorna en gång restes. När markerna inne i byn, inte räckte till, fick man söka sig längre bort från hemmet och eftersom det blev för tidsödande att färdas så långt varje dag under slåttern, lät man bygga enkla stugor där man kunde bo under den tid det tog att slå och torka höet.
Idag är jag osäker på om några av markerna överhuvud slås. Byggnaderna finns iallfall kvar och de är inte särdeles förfallna. Timret glänser i silver och svart endast en humlas surrande stör idyllen.
I lidret fann jag en gammal slåtterbalk. Sedan länge pensionerad men till synes i fullgott skick, åtminstone efter en omgång med olja och fett. Det är inte svårt att tänka sig revolutionen som den orsakade, att inte längre behöva gå med liar utan istället koppla denna apparat efter hästen och raskt slå en hel åker. Kompletterande man sedan med självbindare för spannmålet, behövdes inte lägre lika mycket arbetskraft.
Även i moderna drömkök kan oturen vara framme…
För ett antal år sedan var det en äldre fru i mitt hus, hon bodde tre våningar upp, som hade problem med avloppet. Detta är i sig inte mycket att bråka om om det inte varit för att hon en dag glömde stänga av kranen. Vatten fyllde diskhon, rann ned på golvet, täckte arbetsbänken och sipprade även ut genom fönstret och blötte ned fasaden. Det hela var ytterst förargligt för de av hennes grannar som bodde på våningarna under. Golv fick bilas upp, fläktar fick installeras och det dröjde innan allt var sig likt igen.
Det hela hade naturligtvis kunnat undvikas om Rörassistansen inkallats och avloppet åtgärdats i tid, vilket säkerligen hade skett för firman kan anropas dygnet runt och är sannolikt snabbare än tåget.
För ett par somrar sedan var jag på bilsemester och på en loppmarknad fann vi Syster Lillemor gör sitt val, troligtvis den sista volymen i Inger Bergås serie om den tokpräktiga sköterskan Lillemor. Boken var inte särskilt bra, men vi hade roligt åt den käcka Lillemor och fann raskt på förslag på mer ekivoka titlar i serien (Syster Lillemor tar sig en karl, Syster Lillemor ligger igen).
Jag tänkte inte mer på Lillemor, förrän jag läste detta inlägg och lärde mig att Pernilleböckerna skrivits av en man under kvinnlig pseudonym och då påmindes om Inger Bergå och hennes Lillemor. Då jag googlade henne, visade det sig att även hon egentligen var en man. Vilket sammanträffande, eller är det kanske så att en stor del av dussinflickböckerna där hjältinnorna är rena som snö är skrivna av män? Den sanna kvinnan, hmm, påhittad av en man (vilket i sig inte är något nytt).
Inger Bergå (1905-1969), eller Uno Modin som var hans rätta namn, skrev inte bara flickböcker utan mestadels äventyrsböcker för pojkar (Fallskärmsjägarna, I maffians väld, radiobil 10 anropar och Glitre, en fjordhäst). Hur kände han när han skrev om den kyska Lillemor, den slampiga kollegan Syster Nan och alla attraktiva läkare med muskulösa kroppar som nonchalant skrev ut recept med cigaretten i mungipan? Var det i själva verket hans förbjudna åtrå som fick fritt spelrum genom karikatyren syster Nan, eller var det hans av madonnan och horan präglade kvinnobild som kom till uttryck i Lillemors ädla karaktär? Jag har inte svaren, men jag fick något att fundera på. Framförallt måste jag läsa om Lillemor igen, nu när jag vet lite mer om hennes upphovsman.
Värt att nämnas är också att det val som Lillemor stod inför i boken, var kärlekens val, ett val mellan två doktorer (och ett liv som hemmafru i framtiden får man förmoda).
Avslutningsvis bör väl tilläggas att det öde som dolde sig bakom pseudonymen Sigge Stark kanske också liknande Uno Modins; det var kanske helt enkelt en fråga om att försörja sig, att kämpa för brödfödan. Läs mer om Stark i denna tämligen utförliga artikel.
Jag har skrivit en del om punkthusen på Danvikslippan tidigare. Det är vackra byggnader som restes vid 40-talets mitt och som än idag bjuder på utomordentliga bostäder. Tyvärr är nästan alla hus fönsterbytta idag och många balkonger har också bytts ut. Den ursprungliga prgel som husen hade för 10 år sedan är nu ett minne blott.
Visst är de vackra, glasbalkongerna? Dessutom ger de oanade utblickar då inget hindrar sikten. Fronterna är i trådglas har aldrig varit speciellt vanliga, men förekommer här och där (bl.a. på Bergsgatan). Fönstren var ursprungligen av perspektivtyp från Åtvidabergs. Högst upp fanns det lite större lägenheter som bjöd på en helt storslagen utsikt.
För några år sedan besökte jag Skoklostrs slott, vackert beläget vid Mälaren någonstans mellan Stockholm och Uppsala. Byggnaden anses vara Europas främsta barockslott och är en riktig pärla. Det började byggas på 1650-talet men blev aldrig helt fullbordat vilket märks på den stora sal som än idag inte är något av en byggarbetsplats och har så varit sedan 1676!
På bottenvåningen finns en bostad som på 1940-talet inreddes åt de sista privata ägarna, familjen von Essen. Dessa rum hr jag inte sett men jag är mycket nyfiken på hur de kan ta sig ut. Finns där månne något inslag av funkis?
Få plagg är väl så bortglömda idag som cocktailpyjamasen. Modellen längst till vänster är ett exempel på detta idag så exotiska plagg (klicka på bilden för att se den i större format) och är i stålgrått och framboiserött. Priset, 32:52 var väl knappast billigt 1933.
Argus var en klädkedja som i Stockholm fanns på Hamngatan 8, i det eleganta funkiskomplexet vid Norrmalmstorg, Sydbankshuset på sin tid kallat. En av firmans kunder lär, enligt reklamen, ha yttrat: Att falla för en frestelse är synd – att inte falla för en frestelse i form av ARGUS underkläder är oförlåtlig synd.
Under förra året kom två undersökningar som visade att välbevarade gamla hus betingar ett högre värde jämfört med hårdhänt renoverade. Mycket intressant och välkommen information tycker jag. Läs mer om detta på Gård och Torps blogg.
Åhlén och Holm startade 1932 ett eget skivmärke för att kunna sälja prisbilliga inspelningar till sina kunder. Etiketten fick namnet Dixi som två år senare döptes om till Silverton. Vilka orkestrar som medverkar på skivorna är inte lätt att veta, ty på etiketten står ofta det mycket diffusa ”Dansorkester med refrängsång”.
1940 gavs en platta ut som ligger i en av mina skivhyllor. På des ena sida finns spåret Kvällen är farlig (men kärleken ljuv) av Kai Gullmar och Gus Morris För sången står Olle Tahlén, men vilken orkestern är som spelar vet jag inte. Den är dock inspelad i Odeons studio i Stockholm den 8:e december 1939. Skivan gavs ut i januari 1940.
Efter diverse trassel, går det nu bra att skriva kommentarer. Ett nytt spam-skydd har installerats och allt bör fungera bra igen.
SvD Magasinet är oft en källa till allehanda lustigheter. I det senaste numret blev det dock lite mycket av det goda. Ett par har inrett sitt hem i två lägenheter som slagits samman och byggts om för att passa deras krav och önskemål. Naturligtvis har köket flyttats och man har byggt ett nytt i det gamla vardagsrummet. Se hur inklämd den stackars kakelugnen blivit! ”Allt från lister och socklar till förvaringen i det som var det gamla köket skulle överensstämma” får vi stackare som läser artikeln oss till livs. Inte vet jag hur det befintliga köket såg ut, men nog är det väl bra typiskt att det inte dög som det var och att man bygger ett nytt i gammal stil och penselmålar allt ned linoljefärg för att få det à la byggnadsvård?
Jag är rent generellt emot flytt av kök, men skall man trots allt göra det så bör man absolut låta bli att bygga in en vacker eldstad. Det blir aldrig snyggt och jag kan verkligen tänka mig hur man kommer att skratta åt dessa tossiga idéer i framtiden. Överhuvudtaget tycker jag att man bör vara mer rädd om gamla hus om man nu säger sig älska dem, inte bara hemfalla åt någon slags trendbyggnadsvård som har mycket litet med den ursprungliga att göra.
1933 gjorde Filmjournalen ett sällsynt tramsigt besök hemma hos Tutta Rolf på Gärdet (tror jag, är inte säker) i Stockholm. Bilderna är det dock inte något fel på, till exempel den här ovan där hon poserar framför sin nya Dodge.
När reportaget görs har Tutta Rolf precis avslutat filmningen av Kära släkten, mot bl.a. Gösta Ekman, och skall snart ta itu med En stilla flirt, en film som blir en stor framgång, precis som Vi som går köksvägen som kom året innan.
Det lilla barnet är den son Tutta Rold fick tillsammans md Ernst och som döptes till Tom. Tom Rolf blev filmklippare i USA och fick en Oscar för arbetet med Philip Kaufmans Rätta virket.
Tutta Rolf slutade filma redan 1939 och flyttade till USA där hon gifte sig med Jack Donohue. Efter skilsmässan flyttade hon hem till Sverige och gifte om sig med HAsse Ekman.
Svartvita bilder är vackra. Riktigt fint kan det dessutom bli när snön ligger vit och det vita blir aningens grått. Bilderna är tagna med Fujis FP-3000B-film som är 3000 ASA och därför gör sig ypperligt även i riktigt svagt ljus.
Marken bakom tallarna ägs inte av mig och har nyligen avverkats. Det är vackert med de glest placerade träden mot den ljusa himlen.
Luftburna ledningar, hur länge kommer de finnas kvar? Vackert är det dock när det tar sig fram genom berg och djupa dalar, eller som här på en liten knabb.
Hanser Lina Andersdotter gjorde under ett par års tid stor lycka på Operan i Stockholm, men lämnade redan 1941 operahuset och kom sedan att turnera i Sverige och USA.
Dalkullan Hanser Lina Andersdotter föddes 1908 och upptäcktes av Hugo Alfvén 1926 när hon kom precis kommit hem från Spirisby där hon vallat korna och komponerat en egen vallåt.
Hanser Lina kom att bli medlem av Orsa kyrkokör och gifte sig så småningom med kantorn Erik Göransson. 1939 debuterade hon på Kungliga Operan i Stockholm som Santuzza i Cavalleria Rusticana och sjöng mot Jussi Björling. Dagens Nyheters Curt Berg skrev: ”En av de bästa debuter undertecknad varit med om på Operan… en kärnfull, redan färdigbehandlad sopran, vars besjälade timbre är påfallande”.
Hanser Lina trivdes aldrig på Operan och föredrog istället att turnera med maken som ackompanjatör. Tyvärr har jag aldrig hört henne sjunga, men det finns inspelningar, både gjorda för för radion samt någon enstaka skiva. Detta framgår av en sökning i SLBA.
Anita Ekberg må knappast ha varit den blygaste av blå violer, kanhända hade hon det efter sin mor. Den stackars dam som råkade stöta till ett kraftigt fruntimmer på bussen fick sig en riktig svada till livs: ”Vet du inte vem jag är, jag är Anita Ekbergs moja!”.
På 50-talet hade Anna-Greta Göransson en omtalad skönhetssalong i Malmö. Sommartid fanns även en filial i Falsterbo. Dit gick både Hagasessorna, som nu vuxit upp och tillbringade somrarna i Skåne, adelsdamer från alla håll och kanter och Skånes förmögna industrifruar. Naturligtvis gick även Anita Ekberg dit och behandlingarna skulle naturligtvis ”skrivas upp”. När blondinen med det vackra håret (för det var verkligen vackert, det tyckte alla på fru Göranssons salong) drog vidare västerut, ”overseas” så att säga, blev räkningen kvar och summan drogs från den stackars hårfrisörskans magra lön.
Säga vad man vill om Anita Ekberg, men särdeles inställsam verkar hon inte ha varit. Rakt på smak och ibland rent utav osmidig, åtminstone sedan hon blivit berömd. Det är dock svårt att inte känna sympati för arbetareflickan från Malmö som lyckades bli en riktig legendar.
Längst ned på Rindögatan på Gärdet ligger en lång byggnad som stod färdig 1943 och som ritades av Gunnar Wejke och Kjell Ödeen under överinseende av Sven Wallander, ty det var ett HSB-hus. Fasaden är onekligen stram och dessutom intressant med sin ovanliga balkongplacering (varannan våning åt gata, varannan åt gård). Lägenheterna är inte speciellt stora, mestadels tvåor med matrum och ettor. Dessutom finns treor med jungfrukammare i uppgång Rindögatan 5.
Innan renoveringen var fasaden helt i originalskick vad jag kan se. Nu är fasaden tilläggsisolerad och balkongerna utbytta. Resultatet är inte så tokigt, men En märklig detalj drar ner helhetsintrycket.
Balkongerna är på det stora hela utmärkt utförda, men varför har man gjutit en så tjock platta som kragar ut över kantbalken? Har det något med hållfastheten att göra, eller ville man få en slags droppskydd? Jag begriper det inte och ger betyg 4/5. Hade man utelämnat överhänget hade betyget blivit 5/5. På det stora hela får man dock vara nöjd med att huset på håll ser helt utmärkt ut.Som boende slipper man dessutom de hemska lättmetallräcken som annars är så vanliga.
Nu bör det återigen gå bra att skriva kommentarer. Jag har slagit på funktionen efter att ha uppdaterat spamskyddet. Vi fr e hur det går.
Åh, detta evinnerliga slask. Om snön ändå kunde få ligga kvar så att kvällarna och nätterna blev lite ljusare. Och tystnaden som skulle breda ut sig!
Men här ovan är det sommar. Juni gissar jag. En mycket kall månad som fick en att nästan ge upp hoppet att det någonsin skulle bli varmt och skönt. men sen kom värme i överflöd.
Det återstår att se hur denna sommar blir.
Den 5:e juni 1966 gick Carola Standertskjöld och Heikki Sarmanto trio in i YLE:s studio på Liisankatu i Helsingfors för att spela in 10 jazzlåtar som äntligen har getts ut på grammofonskiva.
1961 letade Esa Pethman quartet efter en ny sångerska och fann den då 20-åringa Carola Standertskjöld med sin märka och uttrycksfulla röst. Kombinationen blev lyckad och under ett par år turnerade de tillsammans, främst i Finland men även i Polen och Tjeckoslovakien. På repertoaren stod mycket jazz, men också tango och den latinamerikanska musik som efterfrågades bl.a. på skoldanser. 1963 släpptes Carola sin första singel och i takt med att hon blev en mer och mer efterfrågad artist, fick hon allt mindre tid för jazzen och Esa Pethman quartet.
1966 fick hon dock ett erbjudande om att spela in ett antal jazzlåtar med Heikki Sarmanto trio, som bestod av Saramato (piano), Tapaninen (bas) och Reino Laine (trummor). De flesta av låtarna sattes på första tagningen, endast The Flame finns i två olika versioner. Om resultatet någonsin sändes i finsk radio vet jag inte, men banden blev liggande och först 2004 sammanställdes den cd som fick namnet Carola & Heikki Sarmanto Trio och som innehåller de 10 spåren från studion, ett liveframträdande från samma år samt den andra tagningen av The Flame. Lp-versionen är något bantad och består av de 10 studioinspelningarna samt 2 livespår. Jag hade turen att hitta ett exemplar via discogs, helt ospelat, vilket gjorde mig mycket glad! En del av spåren finns tillgängliga på Spotify, men inte alla.
Detta är en mycket bra skiva. Att dra en parallell mellan den och Zetterlunds Waltz for Debby är inte så dumt, även om de två sångerskorna inte är speciellt lika när det kommer till rösten. Min absoluta favorit är Don’t smoke in bed. Så enkel och så elegant och så kraftfull. Jämför man med Nina Simones version behöver Standertskjöld inte på något sätt skämmas. Tvärtom.
Jag tycker mycket om Carola Standertskjölds röst och tillsammans med en trio kommer den verkligen till sin rätt. Det är svårt att jämföra henne med någon annan. Hon har en egen röst och en styrka som inte är alltför vanlig. Lyssna bara på Sunrise, Sunset. Det finns tillfällen när den inte riktigt träffar rätt, nu menar jag inte att hon sjunger falskt, utan snarare att hon och kompositionen inte blir till ett, men det är små försumbara undantag. På det stora hela är detta en inspelning som man bör ha i sitt skivbibliotek, gärna intill andra mästare i genren.
I korsningen Sveavägen/Rehnsgatan ligger ett gammal jugendhus. Vägg i vägg mot Sveavägen finns ytterligare två hus från samma tid vars fasader är mer eller mindre samkomponerade. I mitten av 40-talet var de gamla kåkarna från tidigt 1900-tal omoderna och man planerade att helt förnya Sveavägen 96. Uppdraget gick troligtvis till Lennart Tham och ytterligare en arkitekt. Signaturerna på ritningarna är dock så suddiga att jag inte kan tyda dem. Av någon anledning gick dock planerna i stöpet och förslaget som är signerat oktober 1945 realiserades aldrig. Här finner ni planen från 1902
Ombyggnaden är mycket genomtänkt och dessutom är de nya lägenheterna påkostade. Gårdsflyglarna skulle rivas och istället skulle två våningar byggas på det gamla huset mot Sveavägen. För att det skulle gå verkar man ha sänkt bjälklaget mot vinden och därmed gett våningarna på 4 trappor en lägre, modern takhöjd. Ovanpå detta plan skulle det byggas två nya våningar, den översta indragen.
Mot Rehnsgatan behölls den ursprungliga takhöjden på 4 tr, istället ritade man högst upp in två etagevåningar samt en liten ateljévåning med alkov och kokvrå. I övrigt består huset av 2-3 rum och kök med matrum eller jungfrukammare. Tvåorna saknar öppen spis, men de större har naturligtvis denna trivselhöjande detalj. Mot Sveavägen hittar vi en mycket fin trerummare med både matrum och jungfrukammare som dessutom har fått en synnerligen väl tilltagen öppen spis! Hörnlägenheten har kvar sin stora matsal och ett varsagsrum med öppen spis i hörnet. Ett välinredd serveringsrum ligger mellan kök, matsal och hall.
Planlösningarna från 40-talet kan ni studera här: Plan 2-4 trappor 1945, plan 5 tr 1945 och plan 6 1945.
Jag tycker att det är synd att ombyggnaden inte kom till stånd. Bäst hade kanske varit om man bevarat våningarna på 1-3 trappor i oförändrat skick men byggde 4-6 trappor i flott funkis. Det hade gett ett mycket intressant hus!
Hur mycket huset renoverats genom åren vet jag inte, men tyvärr har det fått nya, fula fönster och jag gissar att en hel det har hänt även interiört. Så här såg fasaden mot Sveavägen ut 1902.
I mina gömmor fann jag denna bild på ett kök i Fältöversten. Jag är lite osäker på hur gammalt det är men gissar att det är från byggnadsåret. Hur det kommer sig att just denna l’genhet har så pass påkostat kök är dock svårare att besvara. Visserligen fanns det från början en tanke att de boende i Fältan skulle bestå av samtliga socialgrupper, ja representera ett tvärsnitt av Sveriges befolkning, men att för den skulle montera olika sorters kök verkar inte troligt.
Min faster var hon inte, men väl min mors. Hon hette Emmy och hade varit sömmerska och gifte sig med morfars bror Bror. Jag minns henne inte så tydligt, men köket, väpplingen i fönstret, och kortleken i vardagsrummet, eller om det var kontoret, har stannat kvar i mitt minne.
Och så elegansnejlikan, en av mina favoriter. Önskar att jag fick dem i drivor, de är så vackra, mycket elegantare än den vanliga nejlikan där endast en stor blomma pryder stjälken.
I Hammarbyhöjden, i krokarna av Petrejusvägen, fann jag dessa välbevarade funkisbalkonger. Betongplattorna saknar kantbalk och kramlorna ser ut att vara ingjutna i plattan men det framgår inte riktigt av bilden (här en närbild). Sidorna är klädda med sinuskorrugerad plåt och överst en enkel, rund handledare. Man skulle verkligen hoppas att dessa fina balkonger får leva vidare med oförändrat utseende även efter den renovering som förr eller senare kommer. Men det är väl för mycket begärt.
