Så här kan det se ut när det kommer för mycket snö och den sedan smälter, rasar ned från taket och tar farstukvisten med sig. Inte helt lyckat, men å andra sidan hade jag tänkt ta med den till sommaren för att återställa fasaden. Ursprungligen såg den nämligen ut så här. Den gamla dörren med överljus finns bevarad men tyvärr saknas karmen så den måste jag nytillverka. Dessutom finns en toalett bakom det lilla fönstret bredvid dörren och den måste bort för att den gamla dörren skall rymmas. Eventuellt kan jag göra den lite mindre och få plats med dörren ändå, om jag tar bort fönstret. Det bästa vore dock att ta bort den helt och få tillbaka den stora hallen och flytta WC-stolen till det badrum som finns. Hur detta går visar sig till sommaren!
Riktigt pampigt på Odengatan 73
På Odengatan, mellan Norrtullsgatan och Vegagatan, hade man år 1883 storstilade planer för tomten mot Odengatan. Trakterna kring Odenplan var ännu sparsamt bebyggda och trakten nästintill lantlig så denna pampiga byggnad hade verkligen stuckit ut om den realiserats i sin helhet. Det gjorde den dock inte, men däremot uppfördes den västra delen, den mot Vegagatan. Exakt hur stora lägenheterna var då vet jag inte men det var 4 lägenheter per våningsplan fördelat på två trapphus. När huset moderniserades 1907 blev det dock bara 3 per våning vilket framgår av denna planritning. Hörnlägenheten har sex rum åt gatan och kök samt jungfrukammare åt gården till. På den östra tomten låg under många år en mindre byggnad som ni ser till höger på denna bild.
1929-30 uppfördes en stor och modern kåk på tomtens östra del och i slutet av decenniet revs även den östra och ersattes av en ny. Båda ritades av Ivar Tengbom och ser ut så här.
Renovera modernismens byggnader
På torsdag den 27 mars föreläser jag på Gysinge Centrum för byggnadsvård på Storgatan 31 på Östermalm. Jag kommer att prata om hur man renoverar modernismens byggnader på bästa sätt. Tonvikten kommer att ligga på 30-50-tal. Läs mer om detta här. För att delta måste ni osa och det senast på tisdag. Välkomna!
En härlig bild jag tog sommaren 2014
Den här bilden tycker jag om! Dessutom två personer som jag tycker mycket om.
En klassisk radiomöbel från 50-talet
I början av 50-talet blev det populärt med radiomöbler i sekretärutförande. Denna måste höra till en av de första och finns med i Luxors katalog från 1950. Möbeln hade en rätt påkostad radio med tre kortvågsband, mellanvåg och långvåg samt Luxors Micro-sving, en finess som var en typ av reduktionsväxel. När man kopplar in Micro-svingen rör sig skalvisaren mycket långsamt när man vrider på ratten vilket gör det lätt att finjustera stationsinställningen. Apparaten hade också ett rätt påkostat slutsteg med dubbla slutrör och var utrustad med en vidareutveckling av Luxor Robot-skivväxlaren.
Klicka på bilden ovan för att se den i större format.
Lincoln & The Mark of the Designers
Lincoln Continental Mark IV och V var väl tilltagna amerikanska lyxbilar som mätte runt 5,8 meter i längd.Bjässar, men så elegant formgivna att viss sportig elegans kunde förnimmas. Jag finner dem mycket tilltalande.
Bilarna var dock på många sätt rätt hopplösa, ty de var tunga och hade under några år en V8 på 7,5 liter, vilket gav en tämligen olidlig bensinförbrukning. Tack vara allehanda accessoarer, var denna modell ytterst bekväm. Luftkonditioneringen var en riktig klimatanläggning som endast krävde att användaren angav temperaturen i bilen, resten skötte automatiken.
År 1976 lanserades Designers Edition som innebar att Givenchy, Bill Blass, Cartier och Pucci fick ta fram var sin bil med unik färg och klädsel. Givenchy valde en lackring som gick i Aqua Blue Diamond Fire med ett vinyltak vars kulör benämndes White Normande. Man kunde välja mellan velour- och läderklädseln. Lädret var, märkligt nog, upp till 500 dollar billigare.
Lincoln Continental från dessa år är en tilltalande modell, mycket beroende på att hela idén är smått galen. Det närmaste man kan komma en rullande budoir och det är inte det sämsta. Jag är dessutom mycket förtjust i det galna koncept som gamla amerikanska bilar kan sägas vara och det mest för att de är mer eller mindLre osannolika med dagens ögon.
Carl Westmans sjukhus på Gärdet
Under 20-talets andra hälft presenterade arkitekt Carl Westman ett förslag till nytt sjukhus på Gärdet i Stockholm. Strax norr om Karlaplan, ungefär vid dagens Strindbergsgata, låg komplexet som var tämligen rejält tilltaget och med stora parker vilket framgår av situationsplanen. Planen kom dock aldrig att realiseras och något år senare utlyste man en tävling för den nya Gärdestaden som kom att bebyggas under 30-talet.
Fru Lianders hem på Odengatan 69
Där idag Odenplans läkarhus tronar, låg fram till 60-talets början två pampiga jugendhus som uppfördes i början av 1900-talet. Bakom husen gick en liten gränd som först kallades Gåsgränden men sedan bytte namn till Stjärngatan efter kvarteret ni ser på bilden ovan. Gatan försvann när läkarhuset byggdes.
Här syns huset från Nortullsgatan med den nybyggda fastigheten som idag ligger bakom och ihopbyggd med läkarhuset.
I bottenvåningen, mot Norrtullsgatan, låg Filips konditori. Interiören var säkerligen rätt typisk för sin tid, dvs kondis som inte hade följs med sin tid och bevarade en något äldre inredning.
I huset Odengatan 69 bodde fru Liander i en hörnvåning om 6 rum, kök och jungfrukammare. Våningen hade moderniserats 1928 och de gamla kakelugnarna hade kastats ut och istället installerades en öppen spis i ett av rummen. På bilden ses fru Liander i herrummet. Här ser ni den ursprungliga planen och här dispositionen efter ombyggnaden 1928.
Matsalen var knappast något litet rum och man får anta att fru Liander hade iläggsskivor till matsalsbordet. Det är synd att kakelugnen inte fick vara kvar!
Salongen var ett praktfullt rum tack vare det magnifika burspråket i hörnan Odengatan/Norrtullsgatan. Även detta rum hade rejäla dimensioner och som ni ser var det konservativt möblerat.
Serveringsgången hade inte bara generös skåpinredning utan också diskbänk för porslinet. Jag är inte säker, men jag misstänker att det mesta här inne härstammar från byggåret som bör ha varit 1903.
I samband med ombyggnaden 1928 flyttades det ursprungliga badrummet och det gamla inkorporerades i jungfrukammaren som därmed blev riktigt rymlig.
De vackra bilderna fann jag på Stockholmskällan, denna förträffliga webbplats.
Sommardagar, himlen grå och tung
Vissa dagar faller sommarens regn lätt och ljuvt och de skönaste dofter sprids i naturen. Andra dagar är himlen mörk och kall och regnet faller obarmhärtigt utan någon form av finess. Blommorna krossas av den tunga vätskan och det är svårt att finna någont gott om detta väder.
Även inomhus är det märkt och utan belysning ser man inte mycket alls. Det skira ljus som vanligtvis tar sig in genom luftiga gardiner står inte att finna, istället sipprar ett svagt sken ut i den nedsläkta naturen.
Sådan kan sommaren också vara.
Renovering och ombyggnad av klenod
Nu är det tydligen dags igen, dags att renovera och utveckla Stockholms Stadsbibliotek. I en artikel i söndagens SvD presenteras planerna som bland annat hör samman med den ökning av antalet besökare som bland annat följer av den nya Hagastaden. Projektledaren och bibliotekarien Anne-Marie Evers berättar att det som behövs för framtiden är bland annat toaletter, grupprum, varierade sittplatser, en mycket större barnavdelning en flexibel samlingssal för föredrag och författarsamtal. Allt detta kan man förstå och det går säkert att lösa, men att ge sig på den ståtliga huvudbyggnaden utan att vara mycket, mycket försiktigt är riktigt dumt. Bättre då att restaurera till originalskick, det mesta finns ju kvar, och istället använda de lokaler som ligger mot Sveavägen och idag hyrs ut till bl.a. Mc Donalds. Dessa ytor ligger dessutom bra till ur tillgänglighetssynpunkt. Behövs ytterligare plats föreslår jag att man gör som vid KB, dvs bygger nedåt. Låt oss hoppas att det går som det gick för inte ens 10 år sedan: internationella protester gör att planerna avblåses. Det är dock mycket tråkigt att vi har så lite respekt för vårt byggnadsarv i detta land att vi ger oss på klenoder av denna kaliber.
Carl Larssons på Strindbergsgatan 48
När Gärdesstaden stod färdig 1939 fanns det mängder av butiker i området. På Strindbergsgatan 48 hade Carl Larssons slakteriaktiebolag året innan öppnat en ”förstklassig livsmedelsbutik, där Ni finner de bästa råvaror i kött- och charkuterivaror likväl som utsökt goda hemlagade maträtter i rikligt urval till konkurrenskraftiga priser”. Att man sålde färdiglagad mat var alls inte ovanlig vid denna tid, ty när yrkesarbetande kvinnor blev allt vanligare och köken allt trängre steg efterfrågan på dessa tjänster, åtminstone i de lite mer välbeställda delarna av Stockholm. Här hittar ni annonsen i sin helhet.
Kom låt oss alla gå till Festivitetssalen
Jag har förstått att festivitetssalar inte hör till vardagen nuförtiden. När jag växte upp var de en realitet och kanske berodde det på att begreppet levde kvar längre högt upp i norr. I festivitetssalarna var det middag eller bankett, ofta i samband med stämmor eller kongresser (kongress, vilket daterat ord, precis som konsulent). Bilden ovan föreställer Börshusets i Göteborg festivitetssal. Den är tjusig värre.
Vill man gå på festivitetssal idag kan jag rekommendera Haparanda Stadshotell eller dito i Luleå (fransk renässans). I Piteå hade man dock den dåliga smaken att på 80-talet lägga in ett extra bjälklag och sedan förvandla salen till två våningar av ovanligt fula hotellrum. Förstår ni hur usel den staden är?
I Stockholm fanns Hôtel de Suède som revs i början av femtiotalet. Där gick salen i vitt och guld. Läs mer om de Suede här.
Yes and I ain’t saying you ain’t pretty
När jag växte upp brukade jag, åtminstone under den första och andra sommaren, lyssna på ett radioprogram som hette smultron och tång. Det presenterades av Pekka Heino, Thomas Gylling och Pontus Enhörning. Vissa melodier som jag upptäckte då har stannat kvar i mitt minne. Jag minns Bobby Darins Words och jag minns framförallt Different drum, fast på den tiden trodde jag att den hette Distant drums. För några månader sedan hörde jag den på radion och försökte googla den, vilket naturligtvis inte alls gick bra. Men i torsdags spelades den på Vurma och jag frågade servitören som berättade att det var Stone Poneys som gjort den. Stone Poneys var en grupp som var verksam i mitten av 60-talet och vars lead singer var Linda Ronstadt. Enligt Wikipedia sjöng de ”folk-rock”, en genre jag inte är speciellt förtjust i, precis som progg. Usch. Nå, låten är trots allt riktigt bra, även om jag tycker lite mindre om den när jag nu vet var den hör hemma. Men jag skall inte avskräcka er, lyssna på Diffrent drum.
När Elsa Nybloms hjärta var ungt
Det bästa med denna volym är dess titel, den är verkligen helt underbar. Ett ungt hjärta, som ännu bultar mjukt och varmt, oansatt av sorger och besvikelser, det är något vackert det. Detta sagt utan att för den skulle förringa innehållet.
De sorglösa barndomsåren är förbi och stämningen i boken präglas mer av ett visst vemod. Mormodern avlider, Elsa blir kär och Bahian skall utrymmas för att sedan genomgå en total ombyggnad (idag är kåken riven, den försvann troligtvis på 60-70-talen).
Salomjenske, en av grannarna i huset på Grevturegatan, Bahian, är i denna volym ständigt närvarande. Salomjenske är en mycket klok och ovanlig man. Han har en mycket modern syn på kvinnan, ja förbannat radikal nog är en mer adekvat benämning. Att fruar skall ha samma rättigheter som män, är för honom helt naturligt, vilket till och med väcker visst missnöje även hos husets kvinnliga invånare.
En uppslagen förlovning i slutet av boken resulterar i en resa för att trösta det ansatta hjärtat. Resan går till Säter i Dalarna. Där träffar Elsa en ung och bildskön dalmas. Det är sommar och naturen är fylld av skönhet. Hon förstår nu vad kärlek är, vad den kan vara.
En gammal medfaren och grånad dörr
En grå och medfaren gammal dörr som försetts med handtag för att kunna göra tjänst utomhus. Det är också ett öde för en dörr.
Asplunds saluhall vid Stadsbiblioteket
Intill Stadsbiblioteket, vid Odentorget, önskade Slakt- och Saluhallsstyrelsen uppföra en saluhall och vem var mer ämnad att rita denna byggnad är Gunnar Asplund vars stadsbibliotek ännu inte var uppfört (det invigdes i mars 1928). I Byggmästaren, häfte 15 år 1926, presenterar Asplund sitt förslag som onekligen skulle ha gjort sig bra på platsen och väl anslutit till biblioteksbyggnaden. Framför den långa basarlängan fanns plast för stånd med frukt, blommor och grönsaker. Varför planerna aldrig realiserades vet jag inte, däremot står det klart att både platsen och biblioteket hade vunnit på arrangemanget. Detta utan att på något sätt klanka ner på de byggnader som faktiskt uppfördes. 50-talsbyggnaden, som en gång i tiden inrymde Humanistiska biblioteket, är jag särskilt förtjust i.
Ladugård i lättbetong och äppelträd
Inte för att travestera Moa Martinsson men nog är det vackert med gamla ladugårdar i lättbetong som fått ett äppelträd till sällskap där på gaveln. men nog är det synd att ingen längre bor på gården och njuter av det vackra läget och de goda äpplena.
Jag vet inte när ladugården är bygd, men jag gissar att det var först på 30-talet som man så smått började utnyttja det nya byggmaterialet och efter kriget tog användningen fart på allvar. Det finns mängder av ladugårdar från denna era som på sin tid ansågs högst moderna. Jag har en själv och den är uppförd vid 50-talets mitt.
50-talsnytt och fräscht i mitt sovrum
Jag har tapetserat om mitt sovrum och det med mycket gott resultat. Där inne råder nu en väldigt fin känsla av stramt, ja nästan tråkigt 50-tal. Något jag verkligen uppskattar! Läs mer på Gård och Torps blogg.
Grundig blev Grundig Majestic i USA
Grundig hör till mina tyska favoritmärken när det gäller radioteknik. Deras produkter frå 50-talets andra hälft och några år in på 60-talet håller mycket hög klass och står sig vl än idag. I början av 60-talet hände mycket. TV:n var den nya statusapparaten och radioapparater och grammofoner blev mer och mer portabla genom att transistorn dp transistorn vann mark. Det portabla apparaterna lät inte alls lika bra som de stora gamla bordsradioapparatrna och radiogrammofonerna, men vad gjorde det: de gick att ta med sig till parken, till festen, ja vissa modeller gick även att skjuta in i en kassett i bilens instrumentbräda och blev därmed bilradio! Naturligtvis var det främst ungdomar som köpte dessa produkter, men med stegrande ekonomiskt välstånd, blev de en viktig målgrupp. I USA hade man transistorradioapparaterna i åtanke när man mixade popsinglarna, ty då en stor del av målgruppen lyssnade på musiken i denna typ av apparater, var det naturligtvis viktigt att de lät bra även i dessa änka apparater.
Grundig såldes även i USA och fick då namnet Grundig Majestic. Varför vet jag inte. I annonsen här intill ser vi några av deras modeller. Apparaten på den stora bilden är en rätt påkostad maskin, mono visserligen, men md en ordentlig förstärkare och rejält med högtalare. Näst längst ned i kolumnen till höger ses en riktig prestigemodell i ett hiskeligt barockhölje. Modellen gick nog hem rätt bra hos konservativa köpare, de mer moderna valde den ovan som innehåller samma teknik. Klicka på bilen för att se den i större format.
Husen på Kalendervägen, Kortedala
Ungefär 1953 stod punkthusen på Kalendervägen i Kortedala klara. Arkitekt var Nils Einar Eriksson som skapat trevliga lägenheter, framförallt två- och trerummare om jag minns rätt. Tyvärr minns jag inte i vilket nummer av Byggmästaren husen presenterades, eller om det är på något annat ställe jag sett planerna.
Idag är husen tyvärr inklädda med trapetskorrugerad plåt. De ursprungliga fönstren (vissa av perspektivtyp) och balkongerna finns dock kvar och visar hur eleganta husen en gång måste ha varit. Det är synd att man inte varit försiktiga med dessa 50-talsklassiker!
Fröknarna von Pahlens försvunna sal
Vid Kammakargatan 4, högst upp med utsikt över både landet och staden, bodde Agnes von Krusenstjernas romanfigurer Angela och Petra von Pahlen i en rymlig våning. Visserligen är dessa båda kvinnors liv rena fiktionen, men det hindrar inte att man är nyfiken på hur det kan ha sett ut i deras hem.
På Stadsbyggnadskontoret fann jag riktningen till lägenheten högst upp. Det är en gavelvåning med fönster i fyra väderstreck. På bilden ovan ses fyra stora rum i fil samt kök och jungfrukammare. Endast hörnrummet ligger åt Kammakargatan och Johannes kyrkogård till. Det är en rätt ovanlig våning med stora rum och en mycket stor sal som antingen nås via serveringsrummet eller genom rumsfilen.Vilket rum som var avsett som sängkammare vet jag inte, det som har den enklaste runda kakelugnen är ett alternativ, men att behöva passera en sängkammare för att ta sig till matsalen köns inte rätt.
1935 byggdes fröknarnas lägenhet om och den stora salen förvandlades till 2 rum, badrum och garderober. Kök och jungfrukammare fick också ny disposition men stannade kvar på ursprunglig plats. När kakelugnarna försvann vet jag inte, men det kan ha varit redan på 10-20-talen.
Nytt och fräscht i en fin 50-talskåk
Av en slump fann jag ett avsnitt av Electrolux kökspatrull som visar hur en gammalt omodernt 50-talskök kan förvandlas till ett nytt och fräscht genom fullständig ombyggnad. Det skall icke förnekas att det gamla köket var slitet och att den bruna färgen var rät trist. Men det fanns många fina detaljr och stommar av hög kvalité. Det fanns också ett kallskafferi (vid ytterväggen) och en städskrubb (längst till höger i bild). I det nya köket har man tagit bort dessa två moduler och på så sätt fått betydligt generösare arbetsytor (var har man städattiraljerna?). Dessutom har man ersatt det lite större matbordet mot ett mindre vilket gjort att köket blivit rymligare, trots att arbetsbänken dragits ut en dryg decimeter i rummet.
Jag tycker att det nya köket är rätt trist och kan tänka mig hur ofräsch det kommer att kännas om 30 år och kan också tänka mig precis hur svår det kommer att vara att reparera det då. Beslag och lås kommer inte sitta fast i luckorna längre och alla utdragslådor har säkerligen bett upp. Man skulle ha kunnat behålla det gamla köket i princip oförändrat och målat upp det och bytt vitvaror, Man skulle också ha kunnat ha bort städskrubben och/eller skafferiet och ersatt dem med över- och underskåp för att på så sätt få mer arbetsyta. Annars är tanken med det gamla köket är att den yta som ni ser till vänster i bild skall användas för bakning och annat arbete som kräver rum, inte för att förvara kaffebryggare mm. Det vore intressant att veta hur stor del av deras grejer som rymdes i det nya köket och hur mycket som fick slängas pga platsbrist.
Det är klart att det är både lätt och frestande att byta ut ett gammalt kök, men det är faktiskt, i det långa loppet rätt dumt. Ett kök från tidigt 50-tal besitter sådana kvalitet att det är betydligt bättre att modifiera det och anpassa det efter nya behov, än att helt slänga ut det.
På ett par år har mycket hunnit ske
Storängsbotten en solig sommardag. Arbetet med Norra Djurgårdsstaden har påbörjats men PrisXtras lokaler finns fortfarande kvar. Där grusgropen då bredde ut sig reser sig i dag nybyggda hus av skiftande kvalisort. Både vackra och fula och höga och lite lägre. Gasklockan finns fortfarande kvar, men den kommer att rivas och ersättas med ett riktigt högt hus om byggbolag och politiker får som de vill. Området kommer helt att ändra karaktär, både på gott och på ont. Om 80 år finns här bebyggelse som är lika gammal som Gärdeshusen är idag. Återstår att de hur man ser på dem då.
En sommarvy som säkert är bekant
En gammal bild från 70-talets mitt, 1974 eller 1975 gissar jag. De blå och gröna nyanserna är så vackra! För er som följer mig på Instagram är säkerligen motivet bekant ty jag älskar det och vyn är sin tämligen lik än idag. Staketet är rött men rönnhäcken har blivit nedklippt precis som på bilden. Telefonstolparna finns ännu kvar men elstolpen i bakgrunden har ersatts med en ny. Ladan som då var nymålad, är återigen nymålad efter nästan 40 år.
Här är en relativt ovanlig balkongtyp
I Hammarbyhöjden fann jag denna relativt ovanliga balkongtyp som jag tycker är väldigt snygg. Boxig och lite massiv, men trots detta elegant med sina sinuskorrugerade sidor och nästintill helt dolda balkongplatta. Bebyggelsen i Hammarbyhöjden har faktiskt klarat sig riktigt bra och än i denna dag finns det renoverade balkonger kvar. Då många hus är byggda under 30-talets andra hälft finns det också en stor variationsrikedom bland balkongerna. Här en detaljbild. Låt oss hoppas att åtminstone några hus renoveras korrekt,
Julinattens dimslöjor med älvors dans
Det är är nästan svårt att tänka sig de ljusa julinätterna nu när vi fortfarande är kvar i februari månad. Visserligen börjar eftermiddagarna bli riktigt ljusa, men det är ännu långt kvar innan mörkret är utrotat, om än bara för ett par månaders tid.
Juli månad var dock väldigt vacker förra året. Kanske lite väl varm, men å andra sidan var natten behagligt sval och fylld av dimridåer. Jag får nog aldrig nog av dimman under dessa ljusa nätter. Den stiger snabbt upp och skiljer av och delar upp, för att sedan snabbt och spårlöst försvinna.
Luxors grammofonbord säsongen -43
I en Luxorbroschyr (klicka på bilden för större format) anno 1943 fann jag följande eleganta modeller. Den flammiga och mörkbetsade björken var populär under dessa år, kanske på grund av kriget och minimal import av exotiska träslag. Hur som haver tycker jag att dessa möbler är riktigt snygga, men jag misstänker också att de aldrig kommer att betinga något större värde. Samtliga var försedda med Luxors patenterade skivbytare som dessvärre bara klarade av vanliga 25-centimetersskivor. De större plattorna som var vanliga till klassisk musik fick man vackert lägga på dem manuellt. Inte så smidigt om det rörde sig om stora symfonier.
Sparbanksvägen 4, Hägerstensåsen
Vid Sparbanksvägen på Hägerstensåsen ligger en liten höjd där ett antal punkhus uppförts i mitten av 40-talet. På bilden ser vi nummer 4 som signerats av Ancker/Gate/Lindegren 1945. Huset är väl inte så märkvärdigt, men vissa detaljer gör det riktigt intressant. För det första är entrén riktigt elegant, ty en vänd trappa leder upp från Sparbanksvägen.
De ursprungliga balkongerna har faktiskt bevarats men det är nog bara en tidsfråga innan de byts ut. Till höger om huvudingången fanns ursprungligen ett postkontor och dess dörröppning finns fortfarande kvar.
Bröstningarna under vardagsrummsfönstren är utförda i trä. Det är inte vanligt vid denna tid och påminner om de lösningar man kan se på 50-talshus som inspirerats av de då moderna curtain-wall-fasaderna. Planlösningen visar 4 tvårummar per våningsplan, samtliga hörnlägenheter samt ett enkelrum med kokvrå.
Carl Malmstens Olofskola, 1927-41
På hösten 1927 startade den av Carl Malmsten initierade Olofskolan med ett 30-tal elever indelade i fyra grupper. Tio år senare fanns en småbarnsavdelning (3-6 år), fyra förberedande klasser, femårig mellanskola samt de två första ringarna i ett fyraårigt realgymnasium. Tyvärr försämrades ekonomin (detta var en privatskola med vissa statliga bidrag samt intäkter från privata donationer) och år 1941 var dess saga all. En del av skolan, verkstadsskolan, lever dock kvar idag som Carl Malmstensskolan
Undervisningen bedrevs efter de riktlinjer som den italienska pedagogen doktor Maria Montessori dragit upp vilket innebar att eleverna ”utan tvång och yttre pådrivning på egen hand kunna upptäcka och förkovra sig i läsningens, skrivningens och räkningens konst”. Onekligen en rätt nyskapande skola om man jämför med den klassiska svenska undervisningspedagogik som dominerade de vanliga läroanstalterna.
På bilden ovan ses en blyertsteckning av Birger Sjögren i ring 1. Att uttrycka sig med penna eller pensel sågs som viktigt och därför var teckningsundervisning obligatorisk, precis som slöjd. Med tanke på Sjögrens resultat får man nog säga att skolan lyckats mycket väl. En utställning på Konstakademien 1937 visade också på skolan verkligen lyckats på detta område. Det är bara att beklaga att undervisningen var tvungen att läggas ned, men samtidigt får vi vara glada åt att möbelskolan fortfarande finns kvar.
Brita Schlyter och Felindaskolan i TV
Brita Schlyters namn må ha fallit i glömska, men jag gissar att det finns några som minns hennes TV-program och hennes verksamhet vid Kungsklippan i Stockholm. Scklyter utbildade sig till barnträdgårdslärarinna vid 30-talets mitt och startade sedan en privat barnkrubba. 1946 blev hon lärare vid förskoleseminariet och sedan övningsskolan vid Kungsklippan. Jag gissar att det är alla de barn som passerat denna skola som fortfarande bär henne i sitt minne.
På 50-talet spreds hennes namn Sverige runt ty hon fick ett eget TV-program, en serie som kallades Felindaskolan och som också resulterade i ett par böcker. Hon undervisade också prinsessan Desirée vilket skänkte ytterligare glans åt hennes namn. Hon skötte också barnsidan i ICA Kuriren.
Tyvärr verkar inte Felindaskolan finnas digitalisrad. Det är synd, det är inte utan att man blir nyfiken på denna på sin tid så stora barnpedagog.
Earl Hines & You can depend on me
En Earl Hines-gammal platta som spelades in redan 1940 och gavs ut på Bluebird B-10792. Det dröjde dock innan den letade sig till Sverige och först i september 1944 låg den nypressad i skivaffärerna. Bakom mikrofonen hittar vi Walter Fuller.
Det är vår, det är den 19:e maj 2014
Bilden tog jag i somras när jag precis anlänt Norrbotten. Vädret hade varit varmt några dagar och björkarna hade spruckit ut och blivit skirt gröna. Marken var dock trist och grå och fjolårsgräs och -löv täckte marken. Nu minns jag inte riktigt, men jag tror att det är päronträdet som vi ser i förgrunden (Pepi) eller möjligtvis ett äppelträd (Vasa vinter), jag är osäker. Längre hade de dock inte hunnit komma vilket är fullt normalt på dessa breddgrader. Jag gillar dagarna i maj när man ideligen studerar de skira knopparna för att se hur långt bladen kommit och om några blomknoppar är i faggorna. Längre fram på sommaren händer inte så mycket, det är mest förekomsten av bladlöss som bör uppmärksammas.
Sen 30-talsbalkong vid Skärmarbrink
Ibland hittar man synnerligen välbevarade balkonger som dock farit synnerligen illa av tidens tand och dåligt underhålla. Dessa måste ha varit mycket fina när de en gång var nya och målade i någon trevlig kulör. Plattan är av armerad betong och saknar kantbalk. Den sinuskorrugerade frontplåten börjar strax ovanför plattan och kompletteras med en handledare av rundstav. Enkelt och elegant! Det är bara att hoppas att kommande renovering görs korrekt, men det är säkerligen att hoppas på för mycket.
Chevrolet Impala SS four on the floor
År 1961 lanserade Chevrolet ett tillbehörspaket som de kallade för SS som inte stod för Schutzstaffeln utan för Super Sport. Paketet kunde fås till top-of-the-line-modellen Impala och bestod av diverse utsmyckningar, samt hårdare fjädring, kraftigare stötdämpare, förstärkt chassi och servobromsar. I kombination med 409-motorn (tillval) fick man en av de första verkliga muskelbilarna.
409-motorn, som var en vidareutveckling av Chevrolets första big-block-V8, blev snabbt en riktig klassiker och förekom i ett otal olika utföranden. Den starkaste gav 425 hästkrafter, bland annat med hjälp av två 4-portsförgasare. Man får dock tänka på att dåtidens amerikanska hästkrafter inte går att jämföra med dagens, ty man mätte på ett helt annat sätt (bl.a. utan vattenpump och generator). Beach boys spelade år 1962 in låten 409 vilket ytterligare bidrog till mytbildningen (lyssna på motormullret i introt!).
Jag tycker inte om General motors bilar av årsmodellerna 61-62 och det på grund av en sanslöst ful vindruta som samtliga märken delar. År 1962 ändrades denna och linjerna blev åter harmoniska. På bilden ovan ses Impala SS från 1963 som är utrustad med en 409 och en four on the floor vilket betyder en manuell 4-växlad låda med golvspak. Manuella låder ansågs lite exotiska på den tiden och kallades ofta for foreign shift ty alla visste ju att i Europa körde man mestadels manuellt.
Är man intresserad av att läsa mer om Chevrolets big-block-motorer, kan man göra det på Wikipedia. Jag älskar big-blocks, som är en term som används om större amerikanska motorblock (V-8:or) som ofta är på 6-8 liters motorvolym. I början av 70-talet, precis innan oljekrisen, var en stor del av den amerikanska bilflottan utrustad med dessa gigantiska och mycket törstiga bensinmotorer.
En fullständig presentation av en Impala SS från 1963, hittade jag på YouTube. Titta och njut! Vackrare bilar har säkerligen gjorts, men detta är likväl en riktig klassiker.
Station Örnsberg i slutet av 60-talet
Stations Örnsberg i all sin glans i slutet av 60-talet när den inte var mer än 3-4 år gammal. Jag gillar byggnaden som jag tycker är elegant. Restaurang Paradiset, numera Diset, är väl knappast någon högklassig krog, men det är fint att den ligger i anslutning till tunnelbanan och torget. Det vilar överhuvudtaget en viss charm över Örnsberg. Bebyggelsen är blandad och invånarna likaså. Än har inte den medvetna medelklassen helt tagit över, men det är nog bara en tidsfråga.