Här tänker jag mig bo, ja, jag har praktiskt taget redan flyttat in i den ståtliga Västerbottensgården. Mina saker, som tidigare stod likt ett gigantiskt berg på gårdsplanen, har jag redan burit in i den nyskurade byggnaden som stått oförändrad i över hundra år.
Här finns både en rymlig sal, ett rejält kök, två hörnkammare och en farstukammare. Farstukammaren är behagligt liten och i ena hörnet finns en vit, enkel kakelugn. Tapeterna är brunmurriga, ty här var man först med det senaste en gång på 20-talet. Här inne här det varmt även de kallaste vinterdagar.
I uthuset har jag parkerat min traktor. Kanske är den en Volvo, en T 31:a som jag kan köra på fotogen. Doften!
I uthuset är insidan helt obehandlat och virket har mörknat och antagit en tilltalande ton. De grova plankorna har nötts och bär spår av tidens tand. Överallt är kraftiga spikar inslagna, spikar på vilka det hänger allt mellan himmel och jord. Här finns verktyg, remmar, selar, registreringsskyltar och en uttjänt fågelholk. Precis som det skall vara i äldre uthus.