År 1969 tror jag bestämt att det var som man invigde det av Sven Markelius ritade Sverigehuset. På tomten låg tidigare Blancheteatern och tillhörande café. Om ni tittar på bilden av teaterbyggnaden ser ni det ståtliga Sidenhuset bakom och till höger i bilden. Tyvärr revs denna utomordentligt fina jugendbyggnad.
Sverigehuset är likväl en ståtlig byggnad med rena, klara linjer. Den del som innehöll turistbyrån är generöst uppglasad och har ett trapphus som leder upp i den entresolerade utställningslokalen. Byggnaden var Markelius sista stora verk och jag tycker att han lyckats skapa en intressant miljö som känns inbjudande, ty de varma materialen gör att atmosfären upplevs som varm och trivsam.
För utsmyckningen anlitades bl.a. Siri Derkert som skapade verket Sverige-väggen. Hon värnade om miljön, freden och kvinnornas rättigheter. Allt detta genomsyrar hennes metallkollage. Derkert var i 80-årsåldern när hon skapade Sverigehusets utsmyckning vilket visar vilken intressant konstnär hon var även i sena ålderdomen. Eller kanske just då.
Trapphusets väggar är utförda i betong som med hjälp av en mejsel fått en grovhuggen yta som inte är lika maskinellt perfekt som slätt gjuten betongvägg. Tyvärr har trappans handledaren förvanskats av Illums Bolighus som flyttat in i byggnaden. De har betsat det ursprungligen relativt ljusa svenska träslaget svart (dessutom har de lagt in något som ser ut som klickparkett i samma nyans på bottenplanet!).
Visst är det ett vackert rum, trapphuset? Det är nästan sakralt i sin enkelhet.
Jämför man Klara förr och nu blir man bara ledsen. Likaså av att vistas i all denna nya ”skönhet”, skapad av strama linjer och grå betong. Bäst vore att jämna allt med marken, och hus för hus återskapa det som en gång var.
Många av de hus som stod där förr var vackrare och naturligtvis försvann en stor del av vår historia när Klara försvann, men jag tycker att en del av de nya byggnaderna är vackra. Skönhet kan se så olika ut, det behöver inte vara utsmyckningar, det kan även vara linjespel och materialverkan. Att riva än en gång, åtminstone i stor skala, tror jag inte på. Då suddar vi bort ännu en del av vårt förflutna.
Illums Bolighus tar ett steg i den riktningen iaf! Jag var kanske naiv att tro att en sån anrik designfirma skulle visa någon som helst respekt för denna viktiga byggnad. Anledningen att man valde den kan ju inte ha att göra med något annat än location, location, location. Synd, verkliggen.
Och det är inte klickgolv, det är nog bara an plastmatta.
Fina bilder tog du dock. Jag ser att du undvek det sista burspråket. Visst ser det konstigt ut helt nersläckt och med allt bråte? Markelius snurrar i sin grav…
Usch, att de inte kunde vara lite bättre stil på Bolighuset. Bättre inramning kan man inte tänka sig för den sortens butik.
Plastmatta!
Ja, jag undviker alltid allt som är fult, så gott det går. Det är på något viss en fotografs skyldighet kan jag tycka.