Det är så vi har det, vi hemslavinnor

Inget var väl lämpligare än att gå till Cinemateket och se den utomordentligt roliga Vi hemslavinnor (som  även visas på tisdag). Två så riviga fruntimmer som Dagmar Ebbesen och Hjördis Petterson ses sällan i samma film. Ebbesen spelar det mycket rekorderliga hembiträde som inte låter sig krusas av den bortskämda fru som är Petterssons rollfigur. Jag är svag för människor som tar sig ton, åtminstone så länge de har ett gott hjärta. Dessutom var filmen mycket passande för mig som för tillfället hamnat i en helt ny bransch.

Tämligen oförhappandes, har jag skaffat mig en ny karriär och tillbringar nu mina dagar som hemsamarit på Östermalm och Gärdet. Jag måste säga att jag är förtjust! Som ung jobbade jag några somrar i början av 90-talet i den kommunala hemtjänsten i en grannkommun uppe i norr och trivdes bra med det. Jag minns än alla roliga människor jag blev bekant med. Inte minst Ellen, den före detta lärarinnan med en lätt förlamande karlskräck.

Men nu är det Stockholm och kvarteren runt Karlaplan och uppe på Gärdet som är mitt verksamhetsfält. Jag arbetar kvällstid, d.v.s sen eftermiddag och kväll vilket passar mig perfekt. Jag stiger upp vid halv åtta, äter frukost och tar det lilla lugna. De dagar jag jobbar har jag gott om tid att skriva, fotografera och sitta på KB eller Stadsbyggnadskontoret. Jag kan göra utflykter och jag kan gräva efter information om ett visst ämne. Det hela är idealiskt. På jobbet umgås jag med trevliga och intressanta människor som jag kan lära mig något av och som i sin tur har utbyte av mig. Tyvärr är det ekonomiska inte riktigt till belåtenhet, men å andra sidan är jag van att leva snålt och att ha denna frihet är värt en hel del.

När jag växte upp hade farmor hemsamarit. Hon hette Elna och var mycket trevlig och skötte även mig och min syster om så behövdes. På den tiden var det inget knussel med tiden. Elna spenderade minst halva dagen hos farmor och hann med allt möjligt. Hon städade, tvättade och lagade mat. Hon bar ner och upp saker från vinden och hade också tid att vara sällskaplig. Ibland tog hon med oss till sitt lilla hus och öppnade golvluckan på den inbyggda verandan och plockade fram sina gamla skivor. Jag älskade dem med en hund och en tratt på etiketten, His masters voice. Mest förtjust var jag i en julskiva. Vilken kan jag tyvärr inte minnas.

Så småningom skildes sig Elna från sin man, han var mycket svartsjuk och tålde inte vid att hon jobbade på dagarna. Hon flyttade till Motala och försvann för gott. Hennes man hyrde en lägenhet inne i stan och vann på lotto. Inte vet jag om han blev lyckligare för det.

Angående titeln hemsamarit så kan jag meddela att på mitt kort står det vårdbiträde vilket jag personligen aldrig använder mig av. Att använda sig av hemsamarit i större skala idag vore stört omöjligt, ty att göra något av barmhärtighet är icke tidens melodi, och av den anledningen håller jag fast vid denna historiskt charmanta titel.