När jag växte upp var Flarken något exotiskt, något otillgängligt som vi sällan färdades till. En flark finns på många ställen i vårt land och just denna undanskymda plats ligger längst vid en skogsväg som oftast spärrades med en bom för att inte obehöriga skall få tillträde. Område hade en gång varit fullt av slåttarstugor, som till viss del finns kvar än i dag, men de är oftast förfallna eller apterade till fritidshus. Av vissa finns inte ett spår. De marker som med mycket möda odlats upp, har mestadels fått växa igen och är återigen skog.
Men här och där finns det öppna platser där gräset fortfarande har övertaget. Likt oaser i den täta skogen öppnar de sig för den entusiastiske besökaren som på sin cykel letar efter minnesbilder som i de flesta fall flytt.
I en av alla de stugor som kantar skogsvägen, bodde en vän eller släkting till familjen. Här hade han sitt sommarhem, en boning som var alldeles full av skrot. Ordning och reda var nog det enda som han inte hade i sina välfyllda hus. Ett av husen brann upp i samband med att han skulle reparera en gammal moped. Benin antändes och huset var med ens ett minne blott. Mitt klaraste minne var från auktionen av hans dödsbo när all denna bråte släpades fram och försåldes. Så mycket skrot hade jag aldrig sett och ni kan tänka er vilket intryck det gjorde!
När jag på nytt tar mig till denna undanskymda plats, inser jag att minnet är för blekt och att jag aldrig kommer att känna igen den plats där mannen hade sitt hus. 30 år är lång tid, inte minst med tanke på hur naturen förändras om den får frodas i full frihet. Ett par stugor fotograferar jag, andra låter jag bara passera. Jag får nöja mig med det minne som för gott skall finnas av denna brandomssagas flark.