Alldeles nyligen fick jag en krustång present, en tingest som jag aldrig tidigare haft men som jag förstått hör till de mer oundgängliga tingen i ett ordentligt hem. Med krustångens hjälp blir örngottens band vågiga och fina och draperar sig snyggt i linneskåpet. Den är inte alls svår att använda och skänker samma terapeutiska lugn som en stickning, mekaniskt arbete som låter tankarna flöda fritt.
Jag vet inget om krustångens historia och undrar om den är ett resultat av borgerskapets konsumtionshysteri under andra halvan av 1800-talet, eller om den har äldre anor och brukades hos de lite förmögnare bönderna och på herrgårdarna. Kaktången och bordssopen är ytterligare exempel på utensilier som ett bättre hem för 100 år sedan inte kunde tänka sig att vara utan.
Var köper man då en krustång? Förslagsvis på Old Touch på Upplandsgatan i Stockholm som har ett stort utbud av intressanta tind och dessutom mycket modesta priser. För att inte tala om en helt fantastiskt exponering i den innehållsrika och mycket vackra butiken.
Fantastiskt.
Svårt det där med krusarens historia. Den är liksom placerad i ett ovisst då, från 50-talet och bakåt. Jag tror att man ofta grovkrusade örngotten med kniv i de sämre bemedlade hemmen. Jag googlade och även om jag inte fick några svar så verkar det betydligt vanligare att blogga om krustänger än vad jag befarade. Kanske har den sin plats i nådens år 2010, vad de än tror på Sörmlands museum.
http://seniorbloggen.blogg.se/2010/september/bortglomt-krusare.html
Men vilken krusare de visar! Med plasthjul! Hu!
Jag tycker om linneskåp med lakan, handdukar, tabletter, servetter och vad som nu där finns. Jag har själv rätt gott om textil och är grundligt konservativ på detta område. När min farfar och farmor gifte sig 1928 fick de väldigt vackra lakan med tillhörande örngott. Hålsöm och rikligt med broderier. Tyvärr finns inte så mycket kvar. Ett lakan har mamma konverterat till gardin.
Min mormor lärde mig (på 60-talet) att vecka örngottsband med hjälp av en kniv.
Hon fick minsann inte använda någon mackapär när hon var husa (hos överklassen i Stockholm på 1910-talet)
Hon lärde mig då även hur man skalar kokt potatis till herrskapets middagsbord, så herrskapet inte märker att någon av underklassen hållit sagda kokta potatis i sin underklassigt besudlande hand.
håhåjaja
magnus
Åh, vilken kunskap! Det låter som om det vore skonsammare med apparat än med kniv tycker jag.
Hur gör man för att skala en potatis utan att det skall synas att man rört vid den? Kunskap som kanske kan vara värdefull när man jobbar som hemsamarit på Östermalm.
Kniven som användes vid örngottsbandsveckning var en vanlig trubbig bordskniv.
Angående potatisarna:
Enligt mormor var frun i huset en otrevlig kvinna. Tjänstefolket var ålagda att hålla den kokta potatisen på en gaffel medan den skalades, sedan skulle den läggas på serveringsfatet och bäras in. Den fiffiga köksstaben höll potatisen i handen medan den skalades och stack sedan in gaffeln efteråt.
Herrskapet såg märken efter gaffelklor på varje potatis och var så nöjda, så nöjda med att potatisen inte blivit vidrörd av någon mänsklig (?) hand…
Som sagt: hå hå jaja…
magnus
Vilka galna människor det finns! Min moster var husa hos en bättre familj. De var rara och såg till att hon kom in på en kallskänksutbildning och betalade troligtvis hela eller delar av utbildningen/boendet. Synd att det fanns så många rötägg bland de besuttna.
Om jag ska skala en varm kokt potatis så vill jag väl inte hålla den i handen, utan jag använder en gaffel.
Det gör jag också!
Kanske för att ni inte är hårdhudade av att koka tvätt i lut och skölja i iskallt vatten?
😀
Mormor hamnade hos en bättre Fru sen. Som lät henne jobba kvar fast hon fick oäkt barn.
@magnus: näe vi är allt för veka och finkänsliga – skulle förmodligen passa bättre som butler än som kokerska
När min mor gick på hushållsskola mot slutet av 50-talet fick hon lära sig att nacka hönor. Sådant lär man sig inte idag.