I Stockholm har Stadsmuseet till uppgift att klassificera stadens byggnader för att sedan skydda de alla värdefullaste genom att blåklassa dem, vilket är ett alldeles rimligt förfaringssätt. För att tag sedan blåste det emellertid upp till storm då stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal helt ignorerade stadsmuseets arbete och yttrade:
–Det är inte rimligt att den här typen av byggnation ska ha blåklassning. Jag är övertygad om att en stor del av stockholmarna inte lägger det skyddsvärdet på Trygg Hansa-huset.
Alvendal fortsätter och menar att man måste göra skillnad på nya och gamla byggnader och förklarar att det är stor skillnad på denna byggnad och Stockholms slott. Nå, även slottet har en gång varit nybyggt, men så långt verkar inte Alvendals tankegång sträcka sig.
I dagens brännpunkt på svd.se skriver Trygg-Hansas tidigare VD Kjell Gunnarson och Stefan Salomon, en av husets arkitekter tillsammans med Anders Tengbom, om den planerade ombyggnad av fastigheten som kommer att innebära att ett nytt kontorshus uppförs där idag en låg paviljong och en trädgård ligger, allt för att öka kontorsytan. Detta, menar de, kommer att förstöra den ursprungliga tanken bakom den väl genomförda miljö som en gång ritades och som stadsmuseet valt att ge högsta möjliga skydd.
Jag är personligen mycket förtjust i komplexet och framförallt i den vackra trädgård som belägen i kvarteret. Den är en liten oas med damm och frodiga växter. Hela anläggningen är verkligen helgjuten och en ovanligt god exponent för det sena 70-talets kontorsbyggande. Dessutom har den inte förvanskats under de drygt 30 år som den existerat, och det hör inte till vanligheterna.
Kristina Alvendal skall inte lägga sig i sådant som hon inte förstår, utan acceptera de kunniga tjänstemännens utlåtande, annars kommer kommande generationer att gås miste om många modernistiska miljöer som hon gladeligen offrar för att tillfredsställa kommersiella intressen. Det är alltid svårast att bedöma halvgamla hus, ty dessa saknar både nyhetens behag och det gamla husets obestridliga charm och lever därför farligt. Detta måste vi förstå och vara extra varsamma, och därför respektera experterna på området.
Tillägg: Kulturnämnden röstade i tisdags ned förslaget och det skall nu tillbaka på remiss till Stadsbyggnadskontoret, skriver dn.se.
Kristina Alvendal har inte väljarnas mandat för att föra arkitekternas och tjänstemännens politik. Kristina Alvendal har väljarnas mandat för att föra väljarnas politik. I högre grad än på länge skulle jag vilja hävda då det var mycket länge sedan som ett stadsbyggnadsborgarråd varit så tydlig med sina målsättningar i stadsbyggnadsfrågorna inför ett val.
Jag håller inte med den politiska majoriteten i alla frågor, men jag tycker att det är viktigt att poängtera.
En ren tjänstemanna- och expertstyrd stadsbyggnadspolitik har förts under många decenniers tid och resultaten är inte upplyftande. Stadsbyggnadspolitiken behöver förankras hos stadens medborgare.
Själv har jag svårt att bli upprörd över rivningen, och en partsinlaga från arkitekterna bakom bygget gör inte så mycket för att ändra den värderingen. (Däremot skulle en väl underbyggd artikel baserade på goda sakargument göra det. Det är dock inte detta).
Däremot ser jag problem med det som ska byggas istället. Det är frågan om ännu en anonym fyrkantig glaslåda. Det om något borde det skrivas debattartiklar om.
I detta fall anser jag att Kristina Alvendal gör fel, ty hon motsätter sig en blåklassning fast hon inte har mandat att göra det. Jag anser att det är bra att kunniga människor fattar beslut om vad som skall bevaras och ej. Rivningarna i Klara, t.ex, är ett exempel på hur politiker fått sin vilja igenom,trots att experter människor på stadsmuseet försökte räddas vad som räddas kunde. Det är svårt med arkitektur, ty först efter en viss ålder brukar folk i allmänhet uppskatta hus, förutom när de är alldeles nybyggda då.
Jag tycker att anläggningen är MYCKET vacker. I fonden den stora, höga byggnaden, mot korsningen en lägre paviljong och i mitten en fantastisk trädgård som är som en oas. Allt är genomtänkt, från fasad till växter i planteringen. Detta anser jag vara unikt och byggnaden är dessutom en mycket god representant för sin tid, en anläggning som vi måste vara rädd om.
”Kristina Alvendal skall inte lägga sig i sådant som hon inte förstår, utan acceptera de kunniga tjänstemännens utlåtande” – är du medveten om att du förespråkar tjänstemannastyre? Om vi skulle tillämpa det tänket i alla sammanhang skulle det inte vara någon idé att hålla demokratiska val, eftersom det alltid finns tjänstemän som ”vet bättre” än väljarna.
Det kan kanske tyckas magstarkt att ställa 70tals-betong mot ”klara-kvarteren” men jag tycker mig kunna dra en och annan parallell.
Utan att vara expert på ämnet så gissar jag att 60- och 70talsarktitekturen kommer att bli allmängods snart och då kan de ju hasa omkring och prata drömskt om ”trygg hansa-huset och så synd att de rev det”.
Nej, det är inte magstarkt! Den enda skillnaden är Klararivningarna begick i mycket större skala. Ta en promenad i Stockholm och studera alla renrakade gamla hus. En gång i tiden ansågs det snyggt att hyvla fasaderna på sitt ”lull-lull” från 1800-talet, eller än hellre bygga en ny funkiskåk. En mycket stor del av våra äldre hus är fasadhyvlade eller totalt ombyggda. Tendensen är alltid densamma, det halvgamla ratas likt fjolårets modekläder, och därför är det vår plikt att vara rädda om nyare byggnader, förutsatt att de är värda att bevaras, vilket jag anser i detta fall.
Jag ber att få citera Heidenstam i Modern barbarism 1894:
”En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar,med livet självt, med människor vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningen sysselsätter vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnatsfull skonsamhet”. Vi måste bevara avtryck från alla tider, ty det är först i efterhand man i allmänhet ser storheten hos det halvgamla.
Klararivningarna är stadsbyggnadsdebattens motsvarighet till Goodwins lag: http://sv.wikipedia.org/wiki/Godwins_lag
Att referera till klararivningarna innebär inte frikort i debatten. För mig visar det snarare på att man hemfaller åt patos- istället för sakargument.
Norrmalmsregleringen beslutades 1945, och själva rivningarna skedde för snart ett halvsekel sedan. Och i snart ett halvsekel har vi som stad ojat oss till den grad att vi inte ens kan tillåta oss att rätta till de misstag som klararivningarna resulterade i.
Så kan vi inte fortsätta. Nu är det dags att gå vidare.
Klararivningarna ska vi minnas för att inte göra om de misstag som gjordes då. Men att stoppa all förändring för att våra beslutsfattare fattade ett dåligt beslut för 65 år sedan håller naturligtvis inte.
Med andra ord. Argumentera gärna mot rivningen av Trygg-Hansahuset. Men gör det då med sakargument om den aktuella byggnaden istället för svepande referenser till klara.
Jag tycker att patos är utmärkt och klararivningarna var i detta fall ett relevant exempel eftersom tog upp ett exempel på borgarrådesstyrning resp tjänstemännastyrning och jag menade att klararivningarna hade inte blivit så omfattande om tjänstemännen på stadsmuseet fått bestämma och detta trots att politikerna gjorde något som faktisk inte medborgarna helt och hållet gillade.
Jag är inte mot all förändring men jag tycker att vi skall vara rädda om det som är bra och göra något åt det som är fult och fula hus finns det gott om i den här stan. Och vad är sakargument för dig? Jag anser att det är bra arkitektur för att komplexet bildar en helhet som man sällan upplever: Trygg-Hansa-huset är för mig ett exempel på en helhetslösning som inte bara gjorde sig på ritbordet, utan också blev en harmonisk miljö av det ovanligare slaget. Allt är så genomtänkt, från planteringar till huskropparnas storlek och positioner.
Min personliga åsikt är att Kristina Alvendal helt saknar kompetens när det kommer till modernare byggnader och det gynnar inte kommande generationer om hon inte kan se skillnaden på lort och pannkaka.
Värt att nämna i sammanhanget är att det inte är trygg-hansas huvudbyggnader som kommer att rivas, utan den lilla tvåvåningsbyggnad som ligger i korsningen Flemminggatan/Scheelegatan. Och jag har, i all ärlighet, svårt att se något speciellt unikt med den. Dess unikum är varken större eller mindre än den ganska intetsägande byggnad som föreslås uppföras istället.
Arkitektur, och upplevelsen av den, är något subjektivt. Det är fråga om tycke o smak helt enkelt, oavsett hur mycket man vill akademisera. Det innebär inte att alla byggnader som ogillas av en majoritet för den skull kan rivas, men det är likväl en viktig parameter, och politikens uppgift är att att göra avvägningar mellan olika faktorer. Min subjektiva åsikt är att avvägningen här är rätt – men att det som ska tillföras platsen behöver förbättras avsevärt.
Jag håller inte med dig här, ty smäller man upp en stor och dominerande byggnad på paviljongens plats, förändras proportionerna och parken skövlas. Har du suttit i parken någon gång, på bänken invid dammen och tittat på skulpturerna och lyssnat på trafikens brus som dämpas av paviljong och buskar? Det är en sådan helgjuten plats att man helt enkelt inte får förstöra den. Jag tycker att det är viktigt att även miljöer får vara intakta, om de är värda att sparas. I detta fall uppfattar jag anläggningen, som jag skrev tidigare, som en av få platser där man kan se arkitektens vision och ritningar framför sig och inse att det blev vackert, och inte bara en i mängden av skrivbordsprodukter som gör sig bättre på ritningen i verkligheten: det var det här den tidens arkitekter ville åstadkomma men så ofta misslyckades med, tänkte jag första gången jag var där. Det var en stor upplevelse.
Kristina Alvendal har avgått! Fast å andra sidan, vad väntar nu? I Sverige går ingen arkitekt säker…
Det är alltid lika fascinerande att ta del av Anders Gardebrings argumentation när det gäller modernistisk arkitektur. Han bemöter aldrig motargumenten han möts av, istället väljer han en annan ”vinkel”. I den här tråden påstår han till slut att arkitektur är någonting subjektivt, en ren fråga och tycke och smak, och därmed underförstått omöjligt att värdera. I sin kommentar på Jesper Svenssons blogg driver Gardebring istället ett biologistiskt resonemang om att det skulle ligga i människans natur att ogilla modernistisk arkitektur.
Kort sagt: Gardebring använder vilka argument som helst, och stöter han på motstånd så byter han infallsvinkel istället för att svara. Men han förklara aldrig varför han och resten av Yimby-gänget tycker att det är så viktigt att Trygg Hansapaviljongen och andra modernistiska byggnader ska kunna rivas utan diskussion.
Nej det gör han sannerligen inte (svarar på din sista mening)! Nå, det är bra att det blir diskussioner, men det vore naturligtvis bättre om man fick hållbara argument från den andra sidan. Jag skulle också gärna vilja veta vad han anser är bra arkitektur.
http://www.yimby.se/2010/08/kronika-vacker-arkitektur_949.html?lang=en
I ovanstående artikel visar yimby ett exempel på vad de anser vara god samtida arkitektur. Nåt polskt bygge. Se själva. Missa inte heller vad som bör göras med kulturhuset, det fick mig att skratta.
En annan sak som stör mig är deras totala avsaknad av arkitektonisk historiekunskap. Allt innan 1930 kallas är byggt i ”klassisk” stil, enligt många av kommentarerna.
Därför bryr jag mig inte heller riktigt om att ”ta debatten” som det nu heter.
Artikeln är ju rent komisk och det är klart att det är svårt att debattera med dessa människor! Jag förstår inte att de inte kan se att detaljer inte behöver vara ornament, det verkar vara ett grundläggande problem bland deras anhängare. Att det skall vara så svårt att se skönheten i olika slags arkitektur. Jag tycker mycket om det överlastade 1880-talets puts- och gipsutsmyckade fasader, men det hindrar på inget sätt att man vurmar för modernismens byggnader. Exemplet på ett snyggt hus i utlandet var verkligt fult, det ser ut som en smaklös villa på landsorten som blåsts upp i jätteformat.
Jag får riktigt hemska östtyskland-vibbar av det (nåväl, det låg ju polen). Om någon bara kunde visa mig ett enda lyckat exempel på ett samtida hus ”i klassisk stil” så hade jag kanske varit mer förstående. Säg vad man vill om Jakriborg, men faktum är att det är långt mycket mer intressant än de flesta 90-tals klassicistiska byggen vi har i stockholm.
Ja, Jakriborg är intressant, oavsett vad man tycker om det. Framförallt är det intressant för att det väcker så starka reaktioner.