Sensommarsolen hade försvunnit bakom stadshusets torn och kvällen var ännu ung, men skuggorna var långa och dolde vardagen med sitt svärtade mörker. Laila Loales steg ur bilen, torkade en tår och gick uppför trapporna, in på Konstakademien.
I trapphallen var nattens slummer inte något man hade i tankarna. Uppsluppna, ja nästintill våryra, roade man sig i den stillhet som sänkt sig över lokalerna när besökarna lämnat huset. Ljudet av svarta pumps ekade i det lanterninförsedda rummet när Laila med raska steg förflyttar sig till övre botten.
En trappa upp stod skulpturerna på rad i den tilltagande skymningen. Tvekande, var det kanske dags för dem att kliva ned och delta i kvällens festligheter?
Laila Loales satte sig framför flygeln och slog an ett ackord. Himlen utanför var fortfarande ljus och från balkongdörren strömmande frisk och av höstens dofter mättad luft.
Av dagsljuset återstod endast skärvor, när Laila lösgjorde sig från skuggorna och satte sig framför det svarta instrumentet. Publiken hade andäktigt bänkat sig med champagneglas i hand, men sorlet hade flytt. På flygeln lyste tre stearinljus och de stora fönstren gapade tomma ut mot den mörkblå himlen. Det var sommarens sista kväll och imorgon hade hösten oundvikligen gjort sin entré.