Amelie Posses två första böcker behandlar hennes tid i Italien. Den första volymen, Den oförlikneliga fångenskapen, är till stor del skildringen av deras tid som krigsfångar på Sardinien. Posses make, Oki Brázda, var nämligen tjeck och när första världskriget bröt ut, kom Italien i krig med Österrike-Ungern och därmed tvingades familjen att lämna Rom och istället bli internerade på Sardinien. Volym nummer två, Den brokiga friheten, behandlar de åtta åren i Rom, efter att familjen frisläppts från sin ofrivilliga fångenskap.
När Posse skrev sin debutbok, Den oförlikneliga fångenskapen, hade hon inte bott i Sverige på många år vilket verkligen märks på språket som är en smula besynnerligt. Uttryck, meningsbyggnad och interpunktion är av det mer originella slaget vilket faktisk inte är att beklaga. Det understryker snarare hennes personlighet.
Det är i Rom Posse träffar konstnären Oki Brázda och när de så småningom bestämmer sig för att flytta samman och gifta sig, hyr de en ateljevåning i Villa Strohl-Ferms gigantiska trädgård som är full av små och illa underhållna byggnader. Detta är en smått fantastisk miljö som till största delen befolkas av konstnärer. Utsikten över Rom är inte att fnysa åt, ty Villa Strohl-Ferm ligger högt belägen.
Väl på Sardinien möter läsaren ett brokigt galleri av avdankade adelsmän och präster. Särskilt originell, och mycket vacker, är greve Amore Giovinetti vars svärfar hör till de mer malätna. Amore hade nämligen gift sig med en äldre och skinntorr dam som var arvtagare till ett förfallet palats, några jordegendomar och en mindre förmögenhet. Det var alls inte synd om Amore, ty han hade en intim väninna i donna Fanni.
Efter frisläppandet blir det så småningom tvunget att finna en ny våning och denna gång hamnar familjen i ett makalöst hus beläget på en liten kulle kringbygd av vanliga stadshus. Utsikten är strålande och trädgården enorm och fylld av de vackraste växter. Under marken finns mängder av katakomber och gamla skattgömmor. Villa Cechina är ett paradis som det är ytterst få förunnat att bebo och raderna om detta deras andra hem i Romhör till bokens höjdpunkter. Det är verkligen något poetiskt över människor och växter i detta gamla kvarter.
Även i Rom finns det gott om originella personer och Posse skildrar dem med stort intresse. Resultatet blir naturligtvis att läsaren får veta minst lika mycket om henne själv som om dem hon tecknar. Jag finner detta underhållande, men inser också att det är mycket troligt att jag funnit Posse alltför självupptagen och dominant om jag lärt känna henne i verkliga livet. Böckerna är hursomhelst värda att läsas och inget hindrar att man hoppar över ett och annat avsnitt om man finner det tråkigt.