Kraftledningens mäktiga kopparparad går genom skog och mark och står som ett monument för framåtskridandets seger över den mörka och kalla glesbygd som tidigare upplysts av fotogenlampor och ljus. Jag tycker att de är vackra, trots att de så objudna trängts sig på även i så vackra områden som det natursköna Rosådal, platsen som en gång var en mycket liten by, men idag endast bevarar de bördiga åkrarna.
Livet här på landsorten går vidare. En fru i den försumbara lilla grannbyn dog häromveckan. För ungefär 15 år sedan villade hon bort sig i skogen och efterlystes som saknad. Tyvärr återfanns hon med livet i behåll, trots att många hoppats på motsatsen. Hennes man har inte haft det lätt, ty hon tålde inte att han fick besök. Den mänskliga naturen är sig lik, på alla upptänkliga sätt, ty hans far hade liknade erfarenheter.
Min lille systerson, drygt 1,5 år gammal, har lärt sig botanisera i skivarkivet. Idag plockade han fram Too young, Alla min kyssar och ytterligare ett halvdussin plattor från skivstället på kistan i farmorskammaren. Jag tror inte att verkligen har förstått att dessa sköra tingestar i schellack ger upphov till musik. Däremot vet han att skivspelarens nål, den måste man då och då blåsa ren och därför stannar han alltid framför mammas gamla Blaupunkt och blåser med sin lilla mun. Ett sådant härligt kulturkonservativt barn.
Nu återgår jag till de sista raderna av Sigrid Kahles självbiografi och den bitterljuva En förlorad värld som jag läser om. Ni andra får bilda er genom att läsa textum, textrum (ickeklickande beivras).
”kopparparad”!
Nytt ord, det tror jag bestämt.