Otaliga äro de hembygdsgårdar som växt upp i vårt land de senaste 100 åren. Var och varannan by med anor, har samlat ihop spillrorna efter den tid som flytt och på så sätt försökt återskapa allt det som modernismen utplånade. Jag må vara en stor vän av just modernismen, men å andra sidan är inget så förödande för gammal nordsvensk bebyggelse som efterkrigsårens moderniseringar. Strama och stolta stodo Norrbottensgårdarna i början av seklet; idag bevarar endast ett fåtal av dem något av den ursprungliga karaktären. Sorgligt, ty dessa byggnader utstråla den enda form av minimalism som jag finner tilltalande. Se bara på detta strålande exempel.
Svensbylidja är en hembygdsgård som icke saknar charm och som ligger ytterst naturskönt belägen invid ett litet vattendrag i den bördiga älvdalen. Se bara den vackra bilden ovan! Manbyggnaden har verkligt gamla anor och bedårande enkel inredning. Kök, sal och kammare är fyllda av ting från olika perioder och skapar därför en verklighetstrogen miljö. Tyngdpunkten ligger dock på 1800-tal.
I salen står en gammal tramporgel. Gammal och gammal, från förra seklets början kan tänkas. Det dröjde länga innan dessa urmodiga instrument fick gå i pension. Ännu under min småskoletid, under andra halvan av 70-talet, spelade lärarna på tramporgel när det skulle sjungas i klassrummet ocg det i en skola som uppfördes under 50-talet!
I såväl kök som sal står ett sängskåp, den möbel som var mer eller mindre oundviklig innan centralvärmen och kakelugnarna gjorde entré i bondehemmen. Dessa tjänade som sovplatser för familjemedlemmarna och gjorde att de klarade natten utan att helt förfrysa under kalla vintermånader. På senare tid, ansågs tuberkulosen och andra baciller frodas bland bolstren bakom de stängda dörrarna vilket gjorde att få av dessa praktmöbler bevarats åt eftervärlden.
I köken fanns ofta en möbel där man förvarade mjölk i avlånga tråg. Varje morgon skummade man av grädden som sedan kunde förvandlas till välbehövligt smör, både för eget bruk och för försäljning.
På bilden här intill syns vävstolen i manbyggnadens kök. Att väva var något viktigt, vad skulle man annars ha på sig och vad skulle man smycka möbler och väggar med? Av fårens ull kunde man åstadkomma varma plagg, och kom man sedan över lin- eller bomullsgarn, blev möjligheterna än större. Under andra halvan av 1800-talet blev trasmattorna vanliga och dessa vävdes enkelt av utrangerade textilier, en tradition som än i denna dag lever kvar på sina ställen. Min mor gjorde mig precis en matta med inslag anpassat efter mitt ljusgröna kök. Ty det är fördelen med trasmattan: man kan lätt komponera en matta som passar till en specifik miljö.
Innanför farstun ligger kammaren och den var något av en pärla med sina ljusa, schablonmålade väggar. Jag undrar om något rum är så saknat som just kammaren? Inget är väl så intetsägande och tråkigt som ett ordinärt sovrum? Detsamma kan knappast sägas om den ombonade och vackra kammaren. Det är något för modernismens och nutidens arkitekter att lägga på minnet.