Proletärförfattare, ja arbetarklassen överhuvudtaget, upptäckte jag tämligen sent ty klassamhället hade gått mig mer eller mindre förbi. Det är klart att jag visste att alla inte hade det lika bra, men att skillnaderna en gång i tiden var så oerhörda var något jag inte ägnat några djupare tankar.
När jag väl blivit medveten om detta, blev jag nyfiken på den generation som så kraftfullt strävade mot något bättre, mot en vettig ekonomi, bildning och kultur. Kontrasterna gentemot dagens arbetarklass, som tyvärr ofta nöjer sig med att konsumera, är i mina ögon stor.
Jag försökte mig på att läsa om Kata Dahlström, men tvingades ge upp, ty den universitetsavhandling som var bokens kärna, var alltför illa skriven. Jag läste Jan Fridegårds Offer, men bläddrade förbi åtskilliga sidor, ty berättelsen var alltför hemsk.
Nu sitter jag med Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd. Det är en fin bok och allra bäst tycker jag om den poetiska inledningen om mor Sofi och Fredrika som gör något mycket uppseendeväckande: de badar varje fredag i bykstugan.
Moa Martinson var både läst och omtalad när jag växte upp, ty det var under dessa år som hon återupptäcktes av en ny generation. Idag är Martinson åter en smula bortglömd och det skall bli intressant att se vad jag tycker om hennes gärning, när jag läst ut denna bok och ytterligare ett par ur hennes efterlämnade produktion.