Nog är det synd att det inte är jag som efter att ha försett mig i kök och serveringsrum hasar runt på parketten och öppnar de franska fönstren på vid gavel en solig morgon i mars, ställer ifrån mig den kinesiska tekoppen och beger mig in i det ombonade biblioteket där jag letar fram ett par skivor som jag lägger på grammofonen och sedan sjunker ner i en behaglig fåtölj med en trevlig volym av Svenska hem i ord och i bilder. Det borde vara jag. Det är nästintill min plikt.
Så märkligt, exakt samma försummade plikt bekänner även jag mig till.
Men det sa jag mest för att bevisa att jag redan nu är åtminstone någorlunda i läsbart skick.
Toppen! Då är du bättre däran än jag är, ty jag har inte satt på linserna och försöker med stor ansträngning läsa vad som här skrivs.
Jag skulle även kunna tänka mig hasa runt på Villa- eller Floragatorna. Jag är icke knusslig.