En vän till mig har ett rum som inte liknar något annat. Det är ett litet genomgångsrum, ja nästan att betrakta som ett kabinett. I rummet finns en soffa, en pösig nyrokokomodell. Framför soffan står ett enkelt bord. Rummet kallas Den kristna tron.
Förra sommaren när jag anlände den lilla byn hade jag med mig en present. Det var en mycket speciell present. Det var ett mystikljus, Mystikljuset rosen. Sommarnätterna uppe i norr är som bekant mycket ljusa, så det dröjde till sent innan en antydan till skymning så sakteliga sänkte sig över skog och mark. När dagsljuset till sist sinat, smög vi oss uppför de knarrande trappstegen i den fernissade trappan och satte oss i soffan där vi tände det magiska ljuset. Lågan flämtade till, men tog sig till sist och med ens skiftade stearinrosen i regnbågens färger. Genom fönstret skymtade himlen, fortfarande ljus i den tilltagande skymningen. Längre bort stod kapellet och lyste vitt i den klara sommarnatten.
När jag var liten gick jag i söndagsskolan. Det var en undervisning som inte lämnade några bestående minnen. Min kunskap om kristendomen är därför verkligt skral och jag måste erkänna att de grekiska gudasagorna fascinerade mig desto mer. För att inte tala om Maria Gripes tordyvel som flög i skymningen. Ett visst mått av det övernaturliga har alltid tilltalat mig.
Mina främsta minnen av kyrkligheten är knutna till kyrkoherden och hans fru. Kyrkoherde Granström var mycket populär, framförallt för att han hade en sådan pärla till fru. Fru Granström, som var rar, livlig och vithårig, förkroppsligade allt det fina som förknippas med kristendomen. Hon såg alltid till de goda sidorna, även om anden så att säga var en smula svag hos somliga i hennes mans brokiga hage. Hon ägnade sig helhjärtat åt de som var i störst behov av tröst. Och så hade hon humor.
Kyrkoherden däremot, var en stillsam man som trivdes bäst i sitt arbetsrum skrivandes på en predikan eller bläddrandes i den heliga skrift. Administration och sällskapsliv låg inte för honom, han var alltför tillbakadragen, men det hindrade honom inte från att vara populär. Det var något solitt över kyrkoherde Granström och det uppskattades. Dessutom hade inte det minsta emot kvinnliga präster, vilket gjorde att församlingen mestadels höll sig med kvinnliga präster. Det var ovanligt på den tiden.
Det är minnen som dessa som gjorde mig sentimental och nästintill religiös, när jag satt i det lilla förmaket en sommarkväll förra sommaren.
Prosten Lindroth i Tordyveln kan man lätt bli lite kär i. Det låter som att ditt kyrkoherdepar tillsammans hade alla hans fina egenskaper. Och, ursäkta en hedning, men vad exakt är ett mystikljus?
Mystikljuset är ett stearinljus med någon form av lysdioder inuti. Min faster hade hittade det på en presentaffär. Jag hade aldrig hört tala som det innan.