Att måla eller inte måla det är frågan

I och med den osannolika mordkomplotten med Jihad Jane i spetsen har Lars Vilks verkligen blivit internationellt omtalad. Påpekas bör att jag för den skull inte tror att den amerikanska blondinen är en skapelse av författaren till Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar (Lars Vilks och Martin Schibli, 2007). Det om något vore en första klassens nyhet.

Att det kan bli ett sådant liv av en Rondellhund förstår jag inte alls. Den enda logiska förklaringen i fall som detta är att det finns människor som inte gör annat än väntar och väntar på att något skall ske, något som de kan hetsa upp sig inför och använda för egna syften. Det är ett mycket ohederligt tilltag att bete sig på det sättet. Det påminner mig och ilskna och elaka människor som med förtjusning åser någon göra ett klavertramp, ty de vet då att nu yppar sig ett förträffligt tillfälle ge igen för gammal ost (eller något annat). Nu begriper jag naturligtvis att orsakerna bakom den smärre sensation som mordplanerna mot Vilks får sägas vara är mer komplexa än så, men i grunden tror jag att det handlar om ytterst banala mänskliga egenskaper.

Jag är bra nyfiken på hur man kommer att se på Vilks rondellhund om en 50-100 år. Dessvärre är det inte troligt att jag kommer att få uppleva den tiden. Sorgligt, ty jag hade gärna velat veta vad man ansett om detta tilltag. När Hanna Pauli är 1887 målade Konstnären Venny Soldan-Brofelt höjdes upprörda röster: en kvinna som till fullo ägnar sig åt konsten precis som en man. Det gick inte för sig. Parallellen med Vilks Rondellhund är naturligtvis ytterst  vag, men idag är det nog få som ens känner till denna på sin tid så omtalade målning. Kanske blir Vilks öde detsamma.

På SvD:s brännpunkt skriver Per Braun en läsvärd text om Vilks och denna problematik. Den bör man läsa. Mer att läsa hittar man bland annat  på Axessbloggen (här och här). En ett utförligare inlägg och en rejält tilltagen länklista finns på Ozymandias Suspensoar.