För ett par år sedan köpte jag en samling skivor. Det var mestadels klassisk musik, men även en del lättare populärmusik främst från första halvan av 50-talet. Bland skivorna fanns bl.a. gamla enkelsidiga skivor med Caruso och åtskilliga med österrikaren Richard Tauber.
Det bästa med hela samlingen är dess arkivpärmar. Den ena pärmen, den vänstra på bilden, innehåller registerkort som är sorterade efter kompositör. Den högra pärmen, som är verkligt tung, består av metallblad där tunna pappremsor med maskinskriven text visar vilka verk som ingår. Efter varje post finns i båda registren en bokstav och en siffra. Bokstaven står vilket format skivan är utgiven i. A, B och C är 78-varvsskivor i formaten 30 och 25 cm. LA och LB är lp-skivor (30 resp. 25 cm). LC är 45-varvs sjutumssinglar. Siffran anger vilket nummer i bokstavsserien det rör sig om så att man lätt skall hitta önskat verk när man går igenom skivhyllan där varje bokstav har sin egen avdelning.
Ett flottare register har jag aldrig ägt. Det är som att ha en liten bit av KB hemma hos sig, den bit som mer eller mindre försvann i och med datoriseringen (precis som på Stadsbiblioteket). Registerkort, finns det något bättre? Lukten är obetalbar och den tunga soliditeten imponerar. Det var en mycket bra köp.