I fredags var jag hemma hos Björn för att trycka i mig rom, ty vi skulle gå på stort kalas (och mycket riktigt, det blev uppsluppet, men jag höll mig från att ilsket påpeka att jag minsann blev utan pris den gång för 6 år edan då jag var nominerad). I ett hörn i Björns möblerbara hall, som han apterat till herr-/damrum, står en mycket vacker guldfärgad gitarr. Jag är rätt säker på att den tillhört Francoise Hardy en gång på 60-talet. Hennes dekorativa slarver till man, Jacques Dutronc , lämnade den säkert till stampen och glömde att lösa ut den. Tror jag, måste jag be att få tillägga.
Björns hem är en liten skattkista. I bokhyllan står Adelskalendern, något ansatt av ett utspillt glas vin, i en annan hylla står en samling mer eller mindre fungerande kameror. I ytterligare en bokhylla finns tyska typografiböcker som får samsas om utrymmet med diverse märkliga volymer, t.ex. bildboken om Gustav V, en engelsk heminredningsbok från 30-talet och den gamla helknasiga tyska praktverket Homosexualität som man inte begriper någonting utav. Det finns faktiskt saker överallt. Att vara hemma hos Björn är ungefär som att gå omkring på en loppmarknad och det är en komplimang.