Ben Powers och kulturens förfall

– Ben, jag förstår inte vad som hänt med vår Ludwig, han är alldeles förändrad och pratar om att min man borde börja förvärvsarbeta och inte bara sitta hemma och dricka portvin och sladdra med vännerna. Dessutom vet jag att kan börjat besöka gallerier med konceptuell konst, och det vet både du och jag, att konst, som man inte kan hänga på väggen, är inte riktig konst. Och till råga på allt, hänger hans Edvard Bergh-tavlor ute i serveringsgången. Vad kan ha hänt?

– Vad vet du egentligen om din son, Martha?
– Ja, jag jobbar nog lite för mycket för att egentligen känna till hans vanor. Min man har nog uppfostrat honom en smula slapphänt. Tack och lov har vi Agnes i köket. Hon har en mycket fast hand och en vilja av stål.
– Har du nämnt detta för någon?
– Ja, och jag är inte den enda som har problem med min son. Katarina Stenstiernas Claes har också blivit helt oregerlig. Hon berättade så sent som i förrgår om hur han vägrat använda hemmarocken och istället klätt sig i blåjeans och en bylsig rutig skjorta.
– Hu, jag skall ta och undersöka saken, Martha. Såhär kan det inte få fortsätta, det förstår jag också. Vi måste värna kulturkonservatismen!

– Nej vet du vad, förvärvsarbeta? Jag kan förstå dig som varken har privatförmögenhet eller är gift, men jag försäkrar dig att jag inte är det minsta avundsjuk. Paul Breda drar ett djupt bloss och beställer in en ny Dry Martini.
– Någon har iallfall satt griller i huvudet på Martha von Brauns son Ludwig.
– Det finns en sylta på Söder där männen ser ut som grovarbetare och fruntimren som landsortslollor.
– Men hu, vart är samhället på väg? Tacka vet jag den solida borgerlighet som är så intimt förknippad med Östermalm.
– I förtroende så kan jag yppa att min förra älskarinna, Mariana, hade vissa böjelser åt det hållet, Tackochlov träffade jag Walther som är av gammalt gott Östermalmsvirke.
– Var träffade du Mariana?
– På Slarvsyltan på Söder. När jag hamnade mellan hennes lakan märkte jag att de inte var manglade , och håll i dig nu, det var påslakan!
– Men Paul, vilken chock!
– Romansen blev därmed mycket kort. Vad tror du Ben, skall vi våga oss upp till Söder och Slarvsyltan?
– Ja, även om det är mig motbjudande.

Tre timmar senare, stärkta av åtskilliga Dry Martinis, styr Ben och Paul kosan mot Söders sluskiga höjder. En gigantisk dörrvakt tittar en smula ogillande på Ben och Pauls franska lyxkläder. Ben går genast till baren för att stärka sig med en drink. Paul går mot toaletterna för att njuta ett gram kemisk stimulans.
– En Dry Martini, tack.
– Det är alltid lika trevligt med generösa män. Vad vill du själv dricka, vi har 30 sorters öl?
– Jag vill ha en Dry Martini till mig själv, tack. Bondlurk!
Ben tittar sig omkring och ser biffiga män i rustika kläder som ivrigt gör unga flickor sin kur.
– Paul, där är du. Det här var värre än jag trodde.
– Ben, låt mig presentera Mariana.
– Angenämt.
– Mariana är medarrangör och spelar då och då sina favoritskivor här på klubben.
Ben studerar en vältränad dam som definitivt inte frossat i portvin och praliner. Vad tänkte den gode Paul på när han lät sig involveras med detta monster?
– Vem är det som ordnat denna trevliga tillställning?
– Fredrik Amréen, han spelar skivor ikväll också.
Ett hiskeligt oväsen bryter ut. Tydligen en ny dänga som unge herr Amréen med förtjusning låter gästerna ta del av.
– Paul, jag klarar inte mer. Nu åker vi till Riche.

På Riche träffar Ben och Paul Cleopatra Castell, för kvällen utrustad med en Diorliknande cocktailpyamas och som vanligt med stans fräsigaste skivsamling.
– Ben, hur är det?
– Jag är lite omtumlad. Vi har precis besökt en hemsk sylta på Söder, Slarvsyltan.
– Fy satan, den har jag hört talas om. Fredrik Arméen hängde efter mig i somras men det hade han inte mycket för. Han lär vara sjukt hetero och dessutom rena rama socialisten. Det fanns inte ett enda halvfranskt band i hans lilla våning på Yttersta tvärgränd. Jag ryser!
– Jag anar ugglor i mossen. Jag har hört att flera unga män här på Östermalm har börjat klä sig slarvigt och dricka öl. Att läsa konsthistoria är det inte tal om, istället viftar de med obskyra utställningskataloger. Vill det sig riktigt illa, målar de rokokostolarna röda och skriver något onämnbart på dem.
– Nu gör du mig orolig, Ben. Någon eller några måste ligga bakom denna fruktansvärda förändring. Du lovar väl att sätta fast skurken, Ben?
– Naturligtvis Cleopatra, kan du inte spela Stacy Q, Two of hearts?
– Klart jag kan, Ben!

I Katarina Stenstiernas salong på Sibyllegatan råder ett förträffligt lugn. Portvinet serveras i slipade kristallglas och mandelmusslorna tronar på ett genombrutet porslinsfat. De dyrbara mattorna har minutiöst skötta fransar. En välsvarvad husa distraherar värdinnans klara blick blick.
– Ben, jag börjar verkligen tro att det skall gå snett för vår Claes. Han har tagit extrajobb på Vivo Esplanad och i förrgår hittade jag en otäck liten skrift om konceptuell konst i hans sovrum. Var skall detta sluta? Inte vill jag att Claes skall bli en inskränk arbetare med fru och tio barn. Vad är det för fel på vår borgerliga tillvaro här på Östermalm? Både jag och min make är mycket lyckliga och unnar oss gärna små äventyr vid sidan om. Nu vägrar Claes till och med att dricka portvin till dessertostarna. Ben, du måste göra något!
– Katarina, din oro är verkligen befogad. Förra hösten var Claes en alldeles normal ung man med alla de laster som vi lärt oss uppskatta. Jag skall göra mitt yttersta för att han skall bli den sympatiske unge man han en gång var. Vet du namnet på några av hans nya vänner?
– Han pratar ofta om någon Mariana och så är det en ung man vid namn Fredrik som då och då avlägger visit.
– Utmärkt, jag återkommer så snart jag vet mer.
– Tack, Ben. Glöm nu bara inte att jag har cocktailparty på lördag.

Portuppgången på Maria Prästgårdsgata har sett bättre dagar, detsamma gäller våningsplanet 4 trappor där, hela sex ytterdörrar skvallrar om att det bara är fråga om smålägenheter av enklaste utförande. Ben knackar på Mariana Stålborstes dörr.
– Tjenare, Mariana. Det var väldans trevligt på Slarvsyltan häromsistens. Min polare Paul sa att ni säkert skulle bli glada om en annan gav er ett handtag. Jag är finfin på cocktails och hjälper gärna till i baren.
– Inga sillmjölkar tack! Vi reder oss bra utan hjälp från överklassen.
Med en rejäl smäll åker den tunna ytterdörren igen och Ben står ensam och en smula snopen i det bohemiska trapphuset. I brevlådan sitter några kuvert som Ben med stort intresse studerar. Särskilt ett kuvert tilldrar sig hans intresse och det är adresserat till ”Slarvsyltan c/o Mariana Stålborste’ och avsänt från Södersocialisterna. Intressant, tänker Ben. Kan det vara så att Slarvsyltan indirekt åtnjuter någon form av socialistbidrag?

Ben sitter hemma på Gärdet och pudrar vaniljhjärtat med en smula kokain. Bakverk är verkligen trevligt så här på eftermiddagen, och denna kombination är en ypperlig start på en lyckad kväll. Några telefonsamtal har informerat honom om att Södersocialisternas ledare heter Kenth Carlshamre. Denne Carlshamre är gift och har fyra barn samt ett kulturhus på Södermalm. Pärlor för svin, tänker Ben.
Telefonen ringer, Ben lyfter luren.
– Ben vad sägs om middag på Teatergrillen som start på kvällen?
– Det låter som en ypperlig idé, Paul. Vilken tid?
– Klockan nio. Hur går med ditt lilla problem?
– Jag har mina misstankar. Vi kanske bör göra ett besök uppe på söder senare i natt, jag har på känn att det är en bra idé.
– Jag är mycket nyfiken. Vi ses vid nio.

Maten på Teatergrillen är mättande och drinkarna uppiggande. Både Paul och Ben känner sig nu redo att ge sig ut i natten. Ett stopp på Kåken resulterar i ett möte med Cleopatra Castell, hon spelar som vanligt på de fräsigaste barerna i stan, och har nu stället slampiga True Blood-Jason-wannabee efter sig.
– Ben, ses vi på Spyan om några timmar? Fredrik Amréen har ett viprum där ikväll. Det är den där nya blaskan du vet, som har fest ikväll.
– Jag är spänd av förväntan, jag har på känn att vi kan andas ut om några timmar.
– Ben, raring. Den här är till dej.
Domino dancing dånar ur högtalarna då Ben och Paul beger sig mot Birger Jarlsgatan.

Några timmar senare ramlar Ben och Paul in i det lilla rummet för särskilt utvalda. Cleopatra har lämnat sina skivor och går helhjärtat in för spriten och cigaretterna. Vid bardisken står Mariana Stålborste
– Mariana, är inte du på fel sida om Slussen? Paul ser verkligt förvånad ut.
– Vi representerar det nya gardet, de unga och moderna. Det är därför vi är inbjudna. Det är dags för revolution.
– Hudå. Ben kan inte låta bli att ge uttryck för sina känslor.
Cleopatra kommer sättandes med några drajor vilket räddar situationen. Partyt blir, trots det revolutionära inslaget, riktigt lyckat och urartar mer eller mindre. Vid halv fyratiden avviker Mariana.
– Paul, stanna kvar och håll ett öga på Fredrik Amréen, om han skulle lämna skivspelarna. Jag måste följa efter Mariana.
– Visst, hör av dig så snart du vet mer eller om du behöver hjälp.

Ute på Sveavägen ser Ben Mariana hoppa in i en bil. Raskt finner han en taxi som han beordrar att ta upp jakten på Marianas bil. Taxichauffören ger sig vant ut i trafiken och har inga problem att hålla jämn takt med den framförvarande bilen. Färden slutar långt upp på Åsögatan. Ben stiger ur bilen och ser Mariana och hennes chaufför försvinna in i ett gammalt unket trähus.
Smidig som en vessla smyger Ben efter. Ljuset tänds i ett av sovrummen. Insynen är förträfflig och Ben låter sig inte generas. Marianas älskare är het på gröten. Genom det på halvöppna fönstret hör Ben några intressanta repliker.
– Mariana, du vet att jag inte kan vara utan dig.
– Kenth, jag vill ha dig nu.
– Behöver ni mer pengar till klubben?
– Ja, om vi skall lyckas med att sprida våra ideal så behövs det mer pengar. Men sedan… Kenth, vad världen kommer att bli underbar. Bort med allt gammal och fult.
– Mariana, nu kan jag inte vänta längre.
– Åh, Kenth…
Ben har hört nog. Han lämnar det gamla kulturhuset på Söder och beger sig tillbaka mot Östermalm.

Hemma hos Cleopatra är det uppsluppet. Paul blandar cocktails och Cleopatra botaniserar i skivhyllan. Ett 20-tal överförfriskade gäster har tagit salong och förmak i besittning.
– Ben, där är du, äntligen. Hur har det gått?
– Utmärkt. Det var en ful historia. Mariana och hennes älskare, som för övrigt leder Södermalms socialistiska parti, har gått samman för att med hjälp av Fredrik Amréen och klubben Slarvsyltan förvandla stadens ungdomar, framförallt alla här på Östermalm, till präktiga socialister med fruktansvärda ideal.
– Jag kan gott tänka mig att Fredrik Amréen skulle bli överlycklig om alla fruntimmer skulle ställa sig framför spisen! Cleopatra ryser.
– Ja, förvärvsarbetande män, hemmafruar och allmän smaklöshet är deras melodi. Som om inte det vore nog, så föraktar de alla de njutningar och perversioner som gör livet värt att leva. Men var lugna, jag är helt övertygad om att Fredrik och Marianas komplott kommer att ta ända med förskräckelse så snart jag meddelar Kenth Carlshamre att jag känner till hans lilla snedsteg. Han är ju gift och har präktiga ideal så det lär bli slut med det ekonomiska bidraget till Slarvsyltan; han kommer att göra allt för att sopa igen alla spår som leder till Mariana. Tänk att det blev hans eget partis moral som sänkte både honom och hans smarta lobbygrupp.
– Jag föreslår att vi alla skålar för Ben, nu är ordningen återställd. Cleopatra höjer sitt glas.
– Skål!