Funderingar på den konservativa borgerligheten har upptagit mina tankar. Jag är rädd att jag får betraktas som tämligen konservativ på vissa områden ty:
lakan skall manglas och påslakan vill jag inte ens tänka på; kaffebröd köper man inte, man bakar; bilar skall ha krom, inte lister i plast; böcker får gärna vara halvfranska med guldsnitt, eller av den trevliga häftade sorten; människor som inte läser, alternativt läser Liza Marklund, intresserar mig ej; gymnastikskor, det hörs på namnet, de är till för sport.
På andra områden är jag mindre traditionsbunden. Framförallt tycker jag att folk i allmänhet gör alltför mycket bara för att det skall vara så, anpassar sig till gruppen. Nu tänker jag inte längre på mangling utan t.ex. på äktenskap (klart att alla skall ha en fru, om de nu prompt vill det) och att mäta sin tillfredsställelse efter andras måttstock istället för sin egen. Jag tycker att det är mycket viktigt med jämlikhet, tycker inte att man skall tvinga pappor att vara pappalediga, men ställer mig mycket undrande till män som inte är det. Kvotering är jag inte jag heller inte så förtjust i, men tror, tyvärr, att det stundtals behövs. Jag kan irriterar mig på alla medelklassiga konsumtionsmänniskor, men kan egentligen inte se någon orsak till att detta beteende skulle vara så mycket sämre än att värna gamla traditioner (om man bortser från miljön som gör att dylikt beteende inte kan godtas).
Jag vet aldrig vad jag skall rösta på och passar aldrig riktigt in någonstans. Det sistnämnda irriterar mig, men jag förmodar att det beror på att jag innerst inne inte vill.