Jag läser ofta gamla nummer av tidskriften Arkitektur vilket har sina fördelar. Det är tydligt att många frågeställningar känns igen från svunna tider, även om premisserna ibland blivit omkastade. Jag finner det intressant att det idag finns en konservativ rörelse som med visst förakt ser ner på modernismen och allt som hör därtill. Till denna falang kan jag inte helt ansluta mig, men jag förstå den och finner den till viss del sympatisk och framförallt oundvikligt som så mycket annat (detsamma kan sägas om modernismen).
Siegfried Giedion, konsthistoriker och arkitekturteoretiker samt författare till Space, Time and Architecture, skrev 1944 artikeln Om behovet av en ny monumentalitet som publicerades i Sverige första 1948 (Byggmästaren, nr 24). Vid förra sekelskiftet arbetade man, enligt författaren, mestadels med klichéer och dessa klichéer kunde inte användas av skapande konstnärer, endast av professionella eklektiker. Giedion menar att arkitekturen hade, och har, en svår tid framför sig. Citatet nedan är bara en del av en längre text, men jag tycker att detta korta utdrag är tänkvärt. Idag är dock situationen nästintill den omvända.
Enklare former kunde vid början av detta århundrade inte rubba arkitekturen ur rutinen. Den måste börja om från början, liksom måleriet och skulpturen. Den måste på nytt erövra det mest självklara, som om ingenting hade blivit gjort tidigare. För tillfället var det förflutna dött och måste förbli dött. Det förekommer i det mänskliga livet liksom i konsten kriser, i vilka det är rådligt att leva i avskildhet för att komma till klarhet om sina egna känslor och tankar. Omkring 1910 var detta situationen för alla konstarter.
Omaskerade uttryck för sin egen tid funno arkitekterna långt borta från monumentala byggnader. De funno dem i torghallarna, i fabrikerna, i de djärva välvningsproblemen från utställningshallarna fram till 1889, och i broarnas eller Eiffeltornet jämviktsproblem.
De saknade utan tvivel glansen från tidigare perioder, vilka hade mättats genom hantverk och lång tradition. De voro nakna och oslipade, men de voro sanna. Ingenting kunde så självklart tjäna som utgångspunkt för ett nytt språk, vårt eget språk, som de, som hade låtit krafternas spel och liv uppstå.
Tyvärr kan jag inte återge texten i sin helhet. Den är intressant, men daterad.