Under några julkvällar har jag läst Anders Thunbergs Karin Lannby-biografi. Det är en spännande bok som tyvärr har fått undertiteln Bergmans Mata Hari. Onödigt, ty Lannby är så pass intressant i sig själv att någon draghjälp av en uttjatad regissör inte är nödvändig.
Karin Lannby kom från en välbärgad familj. Modern var yrkeskvinna, MGM:s svenska representant i Sverige, och familjen bodde elegant i Ålstensvilla. Som 15-åring började Lannby att intresseras sig för politik och blev snart medlem i kommunistiska ungdomsförbundet. Som 16-årig la hon sig ut för bibliotekarien, författaren och politikern Arnold Ljungdal och inledde tillsammans med sin väninna ett Ménage à trois som mestadels verkar ha varit tillfredsställande för samtliga parter.
Att Stockholm ansågs för ett nordens Casablanca under krigsåren fascinerar. Grand Hotel var dessutom en träffpunkt för alla som intresserade sig för, och handlade med, information. Kort sagt, spioner och diplomater. En av dessa var Karin Lannby som jobbade åt den svenska informationsstaben. Lannby var i grunden kommunist och var som ung medlem i svenska Clarté som engagerade sig mot nationalsocialismen som började bre ut sig i Europa under 30-talet. När man läser Thunbergs biografi, slås man av hur många som var övertygade nazister och som efter kriget aldrig ställdes till svars för sitt engagemang. Även den unge Ingmar Bergman heilade glatt under sin Tysklandsresa 1936.
Bokens huvudpart ägnas dock åt Karin Lannbys tid som agent. Stockholm och Östermalm under det tidiga 40-talet måste ha varit en spännande miljö. Strandvägen hade börjat att chansera och den nazianstrukna överklassen hade svårt att få hemhjälp. I denna miljö rör sig Lannby. Hon lunchar, äter middag, fikar, går på barer och nattklubbar och deltar i en och annan sadomasochistisk orgie. Noggrant, rapporterar hon allt till staben som till slut får svårt att hantera all information som hon delger dem.
Lannbybiografin är intressant, men här och där finns små slarvfel som irriterar (bl.a. har Mauritz Stiller begåvats med fel förnamn). På det stora hela är boken dock mycket läsvärd och den ger en levande bild av en spännande och händelserik period i vår historia.
Att vara nattsvala, salongshabitué och orgiebesökare – samtidigt som man drar en nazist vid näsan – det måste vara den perfekta kombinationen! Och varför tog framtidsvisionärerna i stadshuset inte fasta på detta med Nordens Casablanca, istället för att vaska fram det högst tvivelaktiga ”Capital of Scandinavia”?
Ja, Sverige har visst aldrig varit bra på att marknadsföra vad det varit kända för i utlandet. Jag skulle hellre åka till Nordens Casablanca eller till Nordens venedig än till nått jävla blont stramt Scandinavia. marianne Höök skrev om en text som tangerar detta ämne i boken Stockholmskärlek http://www.ravjagarn.se/blogg/2008/10/marianne-hooks-sommarstockholm/ Hon är rätt lustig.