I söndags såg jag tre filmer på en endaste dag. Cinemateket firade Gunnar Björnstrands 100-årsdag och visade två filmer på Sture. Först ut var Gustaf Molanders filmatisering av Smycket efter Maupassants roman med Ingrid Bergman och Björnstrand i huvudrollerna. Jag blev rätt gripen av denna lilla kortfilm som berättar en tragisk historia där huvudpersonerna får uppleva en mycket kort stund av lycka. Molander, vars bror regisserade på Dramaten, kände väl till det borgerliga livet, sämre var det med underklassen. Vid en filminspelning, där en fattig (statar?)familj skulle sätta sig till bords, insisterade Molander på att man skulle duka bordet med tabletter under tallrikarna.
Kristin kommenderar var nästa film, och den är en en slags komedi, en annorlunda form av feel-good-film som gjorde mig tårögd. Jag blir lätt det, av filmer där det finns en stor portion av godhet och ett oegennyttigt hjärta. Dagmar Ebbesen spelade ett huskors som fick Björnstrands karriär och familj på fötter. Manusförfattaren måste ha varit en kvick jäkel, för det fanns gott om one-liners, främst levererade av Ebbesen.
Slutligen blev det Mai Zetterlings Flickorna med Bibi Anderson, Gunnel Lindblom och Harriet Andersson i huvudrollerna. Det var en mycket vackert fotograferade film, vissa scener var förunderligt magiska med starka kontraster samt över- och underexponeringar. Den hade vissa brister, framförallt på slutet, men var på många sätt bra och jag var imponerad av Bibi Andersons monolog inför en överrumplad och ointresserad teaterpublik som mest bara vill hem och ta sig en bit mat.
Filmen kretsar kring en uppsättning av Lysistrate och aktrisernas privatliv (privatlivet på film) vävs skickligt in i handlingen. Ett manus som gav mig stor respekt för Zetterling. Se den och framförallt Älskande par, filmen som bygger på von Pahlensviten (Angela och Ada: De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste).