1913 kom Alma Wittfogels rykte ut första gången. 30 år senare gavs den i billighetsupplaga på Folket i Bilds förlag som sålde faktiskt i en riktigt väl tilltagen upplaga. Det var tydligt att det även under 40-talet fanns ett stort intresse för denna fina berättelse från Stockholm och dess inre skärgård.
Alma Wittfogel är dotter till den fattiga kaptenen på Stenudden, i Stockholms skärgård. Intill ligger Tvegarn, en ståtlig herrgård som sett sina bästa dagar och vars ekonomi inte är den bästa. Unge Markus Gille, äldste son i huset, har tillbringat några år vid en lantbruksskola och har åter vänt hem till fädernegården där de tre syskonen Gille växte upp med sin far och en trotjänarinna så det tidigt blev moderlösa. I kyrkan möter han åter Alma som han varit förälskad i men inser att hon är alltför fattig för att passa honom.
Alma Wittfogels rykte är en roman som till viss del handlar om prostitution, som på denna tid kontrollerades av det på sin tid livligt debatterade och kritiserade reglementeringssystemet där lösaktiga kvinnor bokfördes på Besiktningsbyrån dit de varje vecka tog sig för att genomgå en gynekologisk kontroll. Men även för en enkel familjeflicka var farorna stora, om det gick så långt att folk började prata, oavsett vilken sanning som låg bakom.
Markus får inte Alma och inleder istället en relation med trädgårdsmästarens dotter Marianna som sedan ersätts av en riktig läckerbit med viss förmögenhet som han plockar hem från Stockholm. Lycklig blir han inte och i staden bor Alma Wittfogel som till sist gett sig åt en ung och självupptagen konstnär.
Alma Wittfogels rykte är en alldeles utmärkt herrgårdsroman av det bättre slaget. En smula romantiskt sentimental kanhända, men intrigen och porträtten av Alma och Markus är inte alls dumma, precis som kapten Wittfogels ungdomsöde som formar både hans och dotterns liv. Romanen skulle med fördel kunna filmatiseras, kanske allra helst som en liten miniserie på ett par timmar, det håller den verkligen för.