Damen i fråga hade precis hållit ett lång föredrag och pustade ut innan det var dags att åka vidare. På benen vilar en rejäl handväska.
Åter till dåtiden.
I en by i Norrbotten levde en gång tant, låt oss kalla henne Hilma. En originell dam vars bror var gift med min mors lilla klotrunda faster Rut. En dag skulle Hilma ta bussen in till stan och med handväskan i högsta hugg lämnade hon hemmet och började promenera på landsvägen. Bussen kom, men stannade inte, ty Hilma gjorde inget tecken. Detta ansåg hon vara höjden av fräckhet – Här kommer en dam med sin handväska och bussen stannar inte! Att bege sig ut på landsvägen med handväska kunde i Hilmas värld bara betyda en sak.
Man vet aldrig, kanske ser de döda oss. Och i så fall hoppas jag att Hilma i och med detta blogginlägg anser sig ha fått viss upprättelse. ”Viss”: bussen körde ju oåterkalleligen förbi.