Ägaren till Grand Hotel i Kalix var en man som verkar ha gått till historien, åtminstone bland dem som haft förmånen att träffa honom. Kanske beror detta på att han levde stort och alltid skulle ha det bästa vilket inte alltid fick avsett effekt. Det är bara att hoppas att ingen efterlevande släkting tar illa vid sig av följande händelser som jag fått berättade för mig.
Åt Hellman var som sagt endast det bästa gott nog. En dag stegade han in på Kalix elektriska för att köpa en doppvärmare, ”den största ni har”. Det var ingen dålig sak det utan en rejäl tingest med 1000 watts effekt vilket var helt och hållet i Hellmans smak. Dagen därpå kom Hellman tillbaka med doppvärmaren. ”Var den inte tillräckligt kraftfull?” undrade försäljaren. ”Jodå, men fiskarna blev kokta”. Nog för att akvarier mår bra av lite värme men inte den sortens doppvärmare i 1000 wattsklassen.
Hellmans ekonomi var inte alltid den bästa, vilket lätt blir fallet om man lever på för stor fot. Något friserade siffror i bokföringen är inte alltid i skatteförvaltningens smak. Hellman, som hade smak för ädla drycker, var jagad av nämnda myndighet och hade ingen större lust att hamna i cellen. I samma veva hade en högtalaranläggning uppsats i anslutning för kyrkan för ett större andligt möte. Hellman, som var rejält i gasen en mörk kväll, tänkte att otillräkneliga personer hamnar väl inte på cellen. Hur det nu var så tog han sig in i tältet och hittade strömbrytaren till högtalaranläggningen och vad gör sig bättre en mörk natt i en trakt full av Laestadiander än en riktigt kraftfull domedagspredikan?
Hellman undgick inte cellen men jag gissar att det var denna händelse som för gott skrev in honom i lokalhistorien. Det var nog både en och annan som trodde att dagen var kommen och att pärleporten förhoppningsvis skulle slå upp sin dörr.