Det var sommaren 2008 och jag hade plockat fram en gammal Polaroidkamera och med den tog jag några bilder. Jag hade precis upptäckt glesbygdens charm och var tämligen förtjust. Dessutom var det varmt och soligt.
Genom byn slingrar sig en byaväg som ansluter till de allmänna väger som passerar byn. Dessa farleder är antingen grusade eller asfalterade och bildar en rektangel som i dagligt tal kallas byarundan. När släktingar bosatta söderöver tog sig för att springa denna sträcka på 80-talet var det till de inföddas stora förundran och munterhet. Något liknande hade man aldrig tidigare sett!
Oavsett om man sportar eller ej är det ett vedertaget kvällsnöje att cykla runt byn om vädret är klart och luften ljum. Jag gör det gärna och tycker att vyerna är synnerligen omväxlande och trivsamma. Är det inte skog så är det åkermark eller igenväxta gärdor.
Den lilla rektangel som utgör byns farled korsas två gånger av en liten å, i folkmun kallad älven och således finns det två broar. Som om inte det vore nog finns en tredje överfart som leder trafiken längs med den lilla ändtarm som slutar hos tant Ronny och som gör en skarp krök vid Skithusbacken. När jag växte upp fanns fortfarande det helt förfallna avträdet kvar, men idag finns inte ett spår. Endast namnet lever kvar men vem vet för hur länge?
Sommaren 2008 åkte vi in till stan och begav oss till Trädgårdsgatan som är en bortglömd gatstump. Här växte min mammas kusin upp under fattiga omständigheter. Modern blev tidigt änka och fick försörja sig och barnen så gott det nu gick. När man ser huset idag gläds man åt att det åtminstone var ett vackert hem. Och på det stora hela gick det bra för dess en gång så fattiga bosättare.