Min släkt har bott på samma gård i drygt 200 år, alltsedan de allra sista året av 1700-talet då Kronan anlade ett sågverk vid den lilla ån. Huset som då byggdes var efter sin tid en smula påkostad. Ovanför dörrarna i kontorskammaren, där man vid skrivpulpeten hade god utsikt ner mot sågen medan man skötte räkenskaperna, fanns strama dörröverstycken. Nu är sågverket borta, men pulpeten den står kvar.
I rummet intill råder fortfarande en ålderdomlig prägel, ty här finns de väggmålningar som en gång i tiden prydde väggarna. Senare tapetseringar har i viss mån skadat dem, men i det stora hela är de förvånansvärt intakta. Mönstret har jag grubblat på, ty likt olikfärgade ormar slingrar sig det nonfigurativa motivet över hela rummet efter smått psykedeliskt manér. Vackertär det och tillsammans med andra detaljer från 1800-talet; överstycken och kakelugn, blir atmosfären en smula drömsk.