Idag firar absattheten triumfer och jag står som ett levande exempel över storstadens fördärvelse. Jag har besök frän landsorten och då blir det lätt såhär. En modevisning han jag med redan på fredag eftermiddag. Vi hade fått platser, bra platser, som egentligen tillhörde Cosmopolitan, vilket i sig var lite pinsamt, men det var inget att göra åt. Mittemot satt Cay Bond och Rodeo (man hade hoppats på Roger Wilson som anmälare av det nya modet, men icke). Modellerna var väldigt lustiga – gravallvarliga hasade de sig fram och man frågar sig vad det är för fel med att le en smula? En annan fudering som dök upp var hur många män det krävs för att ordna en modevisning? Jättemånga verkar det som, ty de sprang runt som yra höns.
På Trädgården lite senare på kvällen spelade en australiensare, ett tämligen lågmält exemplar som hade att kämpa emot dåligt – svagt – ljud och en belysning som helt lade scenen i mörker och lät publiken bada i ljus. Efter ett besök på Debasers allsång, som i mångt och mycket var en smula farsartat (bla läxade jag upp en östermalmsslyngel som hånat min glesbygdssyster), hamnade vi på Vicefesten (däremellan ett intensivt letade efter biljetterna som kommit bort på Debaser). Här tyckte jag mig förnimma en viss eufori som brutalt bröts när ljudet stängdes av och lamporna tändes.
Lördagen var inte nådig men framåt midnatt fann jag mig vid en bardisk på modeveckans avslutnigsfest. Lite sportigt klädd dessutom, som om jag precis besökt landsorten och råkat hamna på kalas. Finast var dock Tvätt-Björn med sin Diane Pernet-autograferade skinnjacka som dessutom var utrustad med ett hjärta och texten Den Harrow. Utsökt.
Idag gicks det på bio. Dessvärre tog vi fel på salong och hamnade på Simpsonsfilmen. Misstaget rättades till och slutligen rullades en fin engelsk film om några skinheads upp. Den kan jag verkligen rekommendera, även om jag tyvärr helt glömt dess titel. En strålande skådespelare var den unge pojke som spelade huvudrollen.