Linde Klinckowström (1902-2000) satte sig 1926 tillrätta på sin häst Castor och red till Paris där hon möttes av sin syster Thora, gift Dardel. I Ritt genom livet, som är Lindes andra bok om livet på en hästrygg, berättar hon om sina äventyr i mellankrigstidens Europa och det är mycket underhållande att läsa. Ritt genom livet handlar inte bara om hennes långritter (hon red även till Rom) utan också om hennes liv i övrigt. Mycket rolig är den berättelse om när hon måste vara förkläde åt sin bror som är en festprisse med smak för prostituerade och även, som jag förstår det, kokainet.
Linde Klinckowström var en ung dam med åtskilligt med skinn på näsan och av boken att döma, är hon inte alltför lättflörtad när hon roar sig nere på kontinenten. En stackars tillbedjare skrämmer hon med ridpiska, en annan håller hon på halster så han blir nästintill galen. 20-talets unga damer som var födda i de bästa av familjer, tillhörde en privilegierad generation som både visste sitt värde och att roa sig.
Linde gifter sig så småningom med greve Hans von Rosen och hamnar lämpligt nog på Lindö där hon sedermera reser Castors grav. Hennes första bok heter På långritt med Castor och utkom redan 1929. Ritt genom livet kom 1962. Otroligt nog hade hon då nästan 40 år kvar att leva. År 2000 dog hon, nästan 98 år gammal på familjegodset Stafsund i krokarna av Ekerö.
I kokboken Från slottsgemak och herrgårdskök möter vi också Linde på sitt Lindö. Det framgår med all tydlighet att hästar fortfarande ligger henne mycket varmt om hjärtat, till skillnad från matlagning. Bilden ovan föreställer pappa Klinckan, Thoras dotter Ingrid, Thora, mamma och Linde.
Helt otroligt att hon dog så pass nyligen. Egentligen borde man ju, fast kanske inte på hästryggen, resa runt och intervjua alla gamla människor som levt ett intressant eller häpnansväckande liv!
Ja, det borde man, men de flesta är tyvärr döda. Jag gillar över lag bäst de som föddes innan 1930 av någon anledning. En tant jag gick till en gång, som hemsamarit, hade arbetat i modehus vid Norrmalmstorg och kallades då Madame Estelle. Hon hade Sibylla som kund!
Din berättelse fick mig att gräva litet i min digitala skokartong där jag hittade litet material om Lindes (och Thoras) märklige far, baronen, festprissen, upptäcksresanden och sf-författaren Axel Klinckowström som ju också syns på bilden ovan. Kanske skär jag till en lökring om denne man något senare. T.v. bjuder jag på följande vaxrulleinspelning från 1912, ur SR:s arkiv, där man -med någon möda- kan höra de två systrarna, då som glada småflickor:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2775&artikel=1212808
Döttrarna har jag hört men inte fadern! Relativt bra ljud på hans röst får man säga. Tänk att det är nästan 100 år sedan inseplningen gjordes.
Baron K vet jag inte mycket om. Honom får du gärna erätta mer om!
Sagt och gjort:
Axel Klinckowström – skalbaggssamlare och deckarförfattare
Man tackar, så roligt att läsa! Vilken originell man han var baronen på Stafsund. Döttrarna hade verkligen att brås på. Brodern gick det nog inte lika bra för. Har för mig att han inte blev särdeles gammal.
Det finns något tilltalande med originella människor som är ekonomiskt oberoende och utnyttjar detta til att göra de mest fantastiska saker. jag misstänker att denna generation aldrig kommer åter.