Den Norrbottniska våren är inte lik den årstid som präglar sydligare breddgrader. April månads obarmhärtiga ljusflod får visserligen snön att så sakteliga smälta undan och stundtals förvandlas till is. Det är de svaga dofternas årstid. När maj månad gör sitt inträde, ligger ofta en och annan snöhög kvar, och i värsta fall även marken täckt av ett sargat snötäcke.
Mot slutet av maj förändras naturen i rasande takt och i början av juni är naturen så grön att man inte kan ana att en lång vinter precis är förbi. Vid denna tid kom vårens och försommarens säkraste tecken: farbror Odal. Trots sitt agrart klingande förnamn var Odal skräddare, ty en medfödd skada hade gjort honom låghalt vilket gjorde det omöjligt för honom att bruka sin jord. När grusvägen mellan vår by och farbror Odals torkat upp och blivit farbar, satte han sig på mopeden och körde de 15 kilometerna hem till oss.
Lika väl som jag minns Odals försommarbesök, like lite minns jag honom. Jag kan inte se dragen framför mig och jag kommer inte ihåg hans röst. Och jag kan heller inte hitta någon bild på honom. Däremot minns jag att när han blev äldre och skröpligare uteblev besöken och han flyttade så småningom till hemmet. Det är nu länge sedan han dog.