Jag bläddrar i Stina Aronson-biografin Lång väg hem som Margit Rasmusson skrev 1968, i samma veva som Hitom himlen gavs ut igen. Aronson kom till Sandträsk i Norrbotten 1919, då maken fick en tjänst som överläkare vid sanatoriet. De första åren verkar ha varit jobbiga då hon varken var särskilt huslig lagt och inte trivdes med det stilla livet. Efter några år, närmare bestämt på vårvintern 1925, inträffade något, en bagatell, som fick henne att ändra åsikt om naturen i detta avlägsna län. Det var under en tågresa från sydligare breddgrader hem till sanatoriebyn som hennes syn på den karga naturen helt ändrades. Och det får vi verkligen vara tacksamma för, ty så mycket skönhet som Aronson förmedlar i sina senare verk är man vanligtvis inte bortskämd med.
Norrbotten och den glesa bygden kom att bli viktig för Aronson. Utan Norrbotten hade knappast Hitom himlen blivit till och den litterära världen hade gått miste om den gamla änkan Emma Niskanpää och hennes älskade son ”mitt John”. Som jag förstått det, var tanken att Aronson skulle skriva en bok om sin man och hans gärning i Norrbotten, men istället fastnade hon i alla de människoöden som de två mött under tiden i Sandträsk.
Här ett par texter om Aronsons författarskap.