Är det något jag avskyr, så är det självgoda människor som sitter och myser vid tanken på sig själva och sina framgångar. Detta innebär inte att man inte kan tycka att man är värd en smärre skulpturpark vid sitt frånfälle (i ärlighetens namn helst innan så att man får lite glädje av den).
Ibland tänker jag att om man en dag sitter där och myser, då kan man hälsa hem. Då har man stängt av och då ser man inte att det finns något mer att sträva efter och eller upptäcka. Här får man dock vara på sin vakt, ty runt hörnet lurar den djävul som får en att aldrig tycka att man duger.
När jag växte upp fanns det gott om glada, snälla och barska tanter som utstrålade en sorts trygghet som gjorde dem tämligen okänsliga för vad andra människor tyckte och tänkte. Kanske är det här pudelns kärna ligger; att man är oberoende av andra människors måttstockar, man har sin egen och låter sig därmed nöja och då kan man heller inte sitta och mysa över något som man inte kan förutsätta att alla känner till.