Då och då när det var kalas kom tant Valborg på besök. Tant Valborg var mycket barsk och fåordig. Hon var kort och korpulent och bar alltid turban, när hon gick bort. Henne var man nog lite rädd för, även om jag tror att hon i grund och botten var rätt snäll, åtminstone mot barn. Hennes man hette Anselm och hade nog varit något av en charmör i unga dagar. Han var lång och smal och rätt stilig, även på gamla dagar med sitt vita hår och väderbitna ansikte och så rökte han pipa. Jag misstänker att han icke var herre i sitt eget hus.
Anselm var populär, hos alla, utom möjligen hos sin fru, vilket inte gjorde så mycket; han vistades gärna utomhus. En gång var han på sällskapsresa per buss ner till Värmland med bland andra min farfar. Blickandes ut över den vackra naturen yppade han den omtalade frasen ”Man saknar endast det sprakande norrskenet”.
Jag har inget minne av att tant Valborg brukade dra på munnen; nej, hon snörpte nog mer på densamma. Hon påminde inte sällan om ett åskmoln. Konstigt nog gillade jag henne. Om det var för att hon var just barsk eller för den stiliga turbanen som gick i mörkblått och rosa vet jag inte. På något vis utstrålade turbanen en viss flärd, för ingen annan i byn skulle någonsin ha drömt om att sätta på sig en turban.
Valborg påminner om min farmor Olga som också var fashionabel, bar turban och var gift med en karl med flicktycke. Det gjorde henne kanske lite vass. Jag gillade också min farmor. Speciellt fascinerad som barn var jag av att titta på henne när hon lockade sitt långa hår med tänger som hon värmde i brödrosten. Det var en procedur som tog sin lilla tid. Sedan förde hon upp allt hår i en stor 50-talslimpa på huvudet. Jag måste skriva om min farmor någon gång! Tack för inspirationen!
Olga verkar ha varit en tjusig dam och du måste verkligen berätta mer om henne någon gång! Valborg var nog av enklare kvalisort, men just turbanen gjorde henne ovanlig i den lilla norrländska byn. Hon hade en släkting, minns inte hur nära släkt de var, och hon hette fru Karlsson. Alla andra tanter i byn tilltalades med antigen tant eller å (tant Emy eller å’Emy). Så icke fru Karlsson. Hon var sömmerska och ingav uppenbarligen viss respekt.
Anselm måste ha varit en stoisk man, norrskensrepliken är helt underbar! Men lite tragiskt var det nog ändå …
Jag tror att Anselm tog det mesta med gott mod. Dessutom var han populär och omtyckta av de flesta. Förra sommaren var jag ute vid de gamla Tyskmagasinen och fotograferade och började prata med en äldre man. Det visade sig vara Anselm son!
Vad kul!
Varför heter det Tyskmagasinen?
Sen måste jag fråga om ”å” – inte ”a”?
http://www.ravjagarn.se/blogg/2010/06/tyskmagasinen-statar-med-skammen/
Vad menar du med å och a? (utan linser framför datorn idag)
Aha, då förstår jag!
Jo, du skrev att man tilltalade en tant i byn kunde tilltalas ”tant Emmy” eller ”å´Emy” och då undrar jag vad ”å” står för – eller om det ska vara ”a´Emy” – som jag har för mig att jag läst hos Torgny Lindgren.
Det är å i Norrbotten och a i Västerbotten. Av någon anledning. Dialetalt antR jag.
”Man saknar endast det sprakande norrskenet”.
Nej, detta är för mycket. Fick nu nån slags overload i känslosystemet.
Ja, det bodde allt en liten poet i farbror Anselm. Synd bara att jag inte har honom på film.