Jag läser gammal kiosklitteratur av det sämre slaget; litteratur som kan vara nog så underhållande.
Här möter oss fröken Bielke som för några kapitel sedan råkat ut för en gift man som hon sedan länge funnit sin själsfrände i. Ni kan lät tänka er hennes lycka, när han gjorde henne sin kur. Men nu har det som sagt gått några kapitel och stackars fröken Bielke har fått veta att herr Fock, av diverse orsaker, funnit det lämpligt att stanna kvar i den trygga hamn som han sedan några år seglat in i, som den oroliga själ han är.
Döm då om fröken Bielkes förvåning när det trillar ner en inbjudan på hallgolvet; herrskapet Fock bjuder in till cocktail och det vore så väldigt trevligt och fröken Bielke ville hedra tillställningen med sin närvaro. Ni förstår säkert hur den unga fröken känner sig; hon, som varken fick prins eller kungarike. Nej, hur kan herr Fock ens tänka sig att hon skall stå där, mitt i herrskapets tomtebolycka och känna sig som om hon inte dög, även om hon vet att hennes känslor till viss del är besvarade?
Fröken Bielke förstår inte alls och blir alldeles upprörd och ledsen och skäller ut herr Fock efter noter. Detta trots att det egentligen är helt emot både principer och vilja. Hade hon varit mer försikommen, hade hon naturligtvis gått dit och vampat honom. Men den läggningen saknar vår unga hjältinna.
Som sagt, detta är en kioskroman och intrigen är därefter.