1938 uppfördes i Professorsstaden i Lund en villa som 1941 förvärvades av Wiwen Nilsson (fin bild!) och därefter bär dennes namn. Upphovsman var arkitekten Hans Westman som senare lät bygga ett praktfullt hem åt sig själv, Villa Westman, som jag skrivit om tidigare.
Exteriören är i klassisk funktionalistisk anda stram och lätt båtinspirerad. Framför sovrummen på övre botten löper en solterrass vilket får antas borga för ett sunt leverne (avsikten är inte att där skall drickas cocktails). En skiss över bottenvåningens plan hittar ni här.
En mycket fin detalj är blomsterfönstret i matsalen. Nilssons verkar av bilden att döma mest odla kaktéer, men en dylik inrättning är annars perfekt för medelhavsväxter som Kameilia, Oliv och Nerium. Matsalsgruppen är för övrigt ritad av Nilsson själv och tavlorna av Pär Siegård och GAN. Ytterligare ett verk av Siegård,Uppståndelsen, hänger över Nilssons skulpturer.
I vardagsrummet, som även har öppen spis och batik av Nils Wedel, finns naturligtvis öppen spis, precis som i herrummet som dekorerats med dansspjut från Söderhavet och en afrikansk sköld.
Villa Wiwen Nilssons exteriör är idag kraftigt förvanskad och klädd med mörk locklistpanel anno 1977. Interiören är sig dock till viss del lik, även om det verkar som om blomsterfönstret byggts om (men jag är dock inte riktigt säker).
Länken till Bjurfors leder ingenstans, det kanske betyder att huset är sålt?
Wiven Nilsson kände man lätt igen i den lundensiska stadsbilden på sextiotalet. Han hade tvärklippt lugg och var – som jag minns det – alltid klädd i vit linnekostym (jag måtte inte ha sett honom kringvärd av de skånska novemberdimmorna, eller när snålblåsten ven och snön fykte).
Hans gode vän Sten Broman var lika lätt att upptäcka där han hastade från sin lägenhet på Erik Dahlbergatan, på språng längs Karl XIs gatan och förbi Clemenstotorget till stationen, för att recensera någon konsert i Malmö för Sydsvenskan. Han var iklädd dubbelknäppt lila kostym med färgglad väst, därtill damasker, inte alldeles olik en påfågel om man kan tänka sig en sådan med hornbrillor.
Wiven Nilssons verkstad fanns ännu invid Stortorget, bakom hans smala butik. Det var en helt medeltida inrättning med vithåriga åldrade konstsmeder som verkade ha funnits där i evigheter. Dit släpptes man bara in om man råkade läsa konsthistoria, och då bara på ett kort studiebesök…
Sten Broman! Minns honom från min barndom och framförallt hans aversion mot dragspel. Kostymerna var väl utförda efter hans egna idéer har jag förstått. Originell man det där.
Hur var det med Kjell Stensson, var inte han skåning och ungefär i den generationen? Har för mig att han sedan bodde i Stockholm (änkan Ingegerd bor iallfall här).
Läste din text om Blixen häromdagen. Intressant! Jag har faktiskt inte läst henne och måste nu göra det. Funderar också på att ta upp Olle Hedberg som jag helt förbigått.
Jo, Kjell Stensson var skåning, född 1917 och död 1990. Sten Broman var lustigt nog född i Uppsala (fast det ville han ju inte gärna låtsas om) 1902 och dog 1983. Jag minns honom också från Lund, han gick liksom alltid med ”långa benet före” i sina häftiga kostymer, basker och kamelhårsulster när det var lämplig årstid. Han var gift med Git Gay ett tag, vilket omaka par! Men hann nog med minst ett äktenskap till. Jag kikade in i domkyrkan på hans begravningsdag – alltså före akten. Vilken blomsterprakt!
Ivo, minns du vad Sydsvenskans teaterrecensent hette? Just nu kommer jag bara ihåg att han hette Jarl i förnamn. Han var också en baskerherre och hade en pudel som ibland åkte cykelkorg. Såg honom i frack och doktorshatt en gång – mycket stilig!
Mycket kul att se. Wiwen är en av våra största!
ann margret: teaterrecensenten i sydsvenskan: jarl w donnér. hans hustru margareta var väl på universitetsbiblioteket?
dessförinnan hade man haft en teaterkritiker på sydsvenskan som också han höll högsta klass: finlandssvensken hans ruin vars poesins mystik är en klassiker, och vars essäsamlingar rummet med de fyra fönstren, hem till sommaren och drömskepp i torrdocka hör till det som jag regelbundet läser om
han var för övrigt svärfar till olof lagercrantz
ja det vore väl kul om olle hedberg fick en renässans, det propagerar jag för här:
http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/essaeer-om-litteratur/11824-dags-att-damma-av-olle-hedberg
Tack, Ivo! Jag kom på namnet sedan. Jo, Margareta D var på UB.
Jag propagerar också ivrigt för Olle Hedberg.
När jag arbetade på Gunnar J-Ts antikvariat var jag med och hämtade Olle Hs boksamling som svärsonen sålde. Fantastisk miljö vid Sommen. Svärsonen bjöd oss på lunch i det vackra vardagsrummet/matsalen. Samma dag offentliggjorde Svenska Akademin vem som skulle efterträda Olle H – det hörde vi på radion när vi satt där och åt. Lite märkligt.
Din text om Hedberg har jag läst! Googlade honom och fick upp den. Var hemma hos en gammal man som börjat läsa Hedberg i början på 40-talet och ivrigt väntat på varje ny volym. Han har en komplett uppsättning av Hedbergs böcker (som så många andra gissar jag).
Nu har jag också läst Ivos strålande text om Olle Hedberg. Jag läste alla hans böcker i slutet av 60- och början av 70-talet och tyckte mycket om dem.
När vi var där och hämtade böckerna berättade svärsonen (Svante MiIlles) just att OH bränt alla manus. Men jag hittade något han glömt som följde med hem till antikvariatet: en gammaldags skrivbok med utkast till romaner och en inklistrad personligt-annons (minns inte vad det stod i den). Har för mig att det fanns kommentarer av Ruth också. Jag visade den för min chef och försökte få honom att inse att detta var förmodligen det enda som fanns kvar av OHs utkast, men han trodde mig inte, eller låtsades kanske bara.
Men vad hände med skrivboken? Den borde ju vara ytterst intressant.
Det undrar jag med! Ingen aning, tyvärr.
Hej och TACK
å så kul att se – både gamla och nya bilder. Jag bodde i villan 1976-1982 ungefär, och min mor bodde kvar till sin död 1996. Det är fantastiskt att känna igen sig (mitt rum var det som inte har några möbler alls, bara en blomma och en statyett på fönsterbrädan) – och alla träden i trädgården som bara var små halv-meters-buskar som min far i sin idoga trädgårdsiver planterade den gången.
Men visst är det lite trist att alla mäklar-stylister bara har två färger i sin palett – vitt och svart. Jag undrar vad man ska säga om oss om sådär en femti år när man tittar tillbaka: ”var inredningen statsstyrd på diktatorsvis??”
hilsen/Pernille
Men, så trevligt! Var det ett bra hus att bo i? Flyttade ni in efter Wiwen eller hade huset haft andra ägare däremellan.