Det var vackert i förrgår när regnet hade slutat och det blev varmt och soligt; alla växter gnistrade av de kvarlämnade regndropparna och dofterna blev starkare och blandade sig med varandra. I dalgången, vid den gamla släktgården var det rent förskräckligt fint när jag stod och tittade ner mot älven, som mer liknar en å och som stilla rinner förbi i dalsänkan.
Det gamla huset har stått orört sedan början på 60-talet och då var det redan hiskeligt omodernt. Möblerna är fortfarande kvar och de tunna gamla gardinerna. I husets mest påkostade rum, salen, finns en pampig murad spis där man kan laga maten över öppen eld. Fönstren i tre väderstreck ger ett behagligt ljus och glasrutorna är handblåsta och lite ojämna. När jag fotograferade från utsidan, blandade sig ute och inne och resultatet blev som i en dröm.