Flickorna från Tvärån, unga kvinnor och flickor på 50-talet. Nu är de gamla, den äldsta strax 80, men epitetet lever kvar. Deras mor och min morfar var syskon och de är precis lika pratglada som resten av släkten på den sidan.
Fadern var sågverksägare och modern är den enda människa jag träffat som dött i KOL utan att ha varit rökare. Märta var framåt och arbetsam och det behövdes, ty hennes man hade perioder av svårmod och dessa vårveckor tillbringade han på vinden.
När flickorna var små lekte de vid ån, ensamma. Otänkbart idag, men då gick det för sig, åtminstone om man hade en moder som inte var alltför räddhågad. Nere vid ån fanns också en tvättstuga där man kokade tvätten för att sedan skölja den i ån.
Idag finns knappt några spår av den gamla dammen som försörjde elkraftverket nere vid ån. Ett par betongfundament och en intorkat flodfåra är allt som återstår.
Du är en mästare på att fånga en levnadshistoria på bara några få rader, och ändå göra den varm och färggrann!
Tack! Jag hade tänkt skriva mer, längre, men orkade inte. Två av dem är/har varit distriktssköterskor vilket är en profession som jag beundrar. Alla utom en är änkor, den ena blev det redan som drygt 30-årig.
Instämmer verkligen med Schniff! Härliga bilder på de tuffa damerna.
Distriktssköterskorna var/är samhällets stöttepelare, de som såg eländet och kunde rycka in och hjälpa människor.