För ett par år sedan tröttnade jag på mina vanliga högtalare, främst för att ljudet gick rakt fram och inte fick någon större spridning vilket resulterade i att man för optimal ljudåtergivning var tvungen att sitta rakt framför dem. Då köpte jag ett par gamla Carlsson-högtalare av modell OA-5 typ II.
Stig Carlsson konstruerade sina högtalare utifrån ortoakustiska principer vilket innbär att högtalare och rum skall samverka för att tillsammans skapa ett bra ljud (OA står för ortho acoustic). Många av hans konstruktioner har därför ett flertal diskantelement som är riktade åt olika håll för att därmed sprida ljudet i rummet. OA5 har fyra diskanter och en bas, OA2212 har 12 diskanter, 2 bas- och 2 mellanregisterelement.
Resultatet av hans teorier är inte alls dumt och jag är en stor vän av det fina ljudet som svävar runt i rummet. Nackdelen med de äldre högtalarna från 60-talet är dock att ljudet sprids lite väl mycket och stereoperspektivet blir en smula luddigt, något som kan vara en fördel när man lyssnar på tidiga stereoskivor där ljudet är helt uppdelat i höger/vänster kanal. I mitt vardagsrum som är stort och går i vinkel, är konstruktionen perfekt; ljudet låter fint mest överallt. Det är en upplevelse att lyssna på Miles Ahead, Lady in satin eller Tristan och Isolde (DGG, Nilsson) genom dessa högtalare.
Läs mer om Stig Carlsson på Carlssonplanet och se alla hans snygga högtalare (därifrån har jag också lånat bilden ovan).