Lokalpressen har en förmåga att göra de mest skiftande reportage. 1969 kom de till byn för att ta pulsen på ett litet samhälle som försynt nickat till i en lätt glesbygdsslummer. Bilen är fantastisk; med katten i famnen står farfar stilig och grann med persianmössan på huvudet vid vår gamla släktgård från åren kring sekelskiftet 1800. I bakgrunden syns sonens moderna villa, dvs ett hus från förra sekelskiftet som moderniserats 1946.
Min farfar var en fin man som var omåttligt populär för sin godhet och sin mycket generösa karaktär. Som pensionär åkte han jämt och ständigt runt på sin moped för att hälsa på de gamla människor som kanske inte hade så många bekanta som hälsade på dem, eller som på grund av skröplighet var förhindrade att göra visiter.
När farfar fick besök, gräddade han alltid våfflor. Jag antar att det var den enda rätt som han kunde laga, det hörde väl till den generations män som var födda vid sekelskiftet 1900. Han brukade också göra blåbärsvin i flaskor som han ställde i köksfönstret för att jäsa. Var man snäll, fick man lukta på innehållet. Jag minns särskilt de fd portvinsflaskor som han använde och som hade en liten korkmedaljong på halsen med en miniatyrbägare i något mässingsliknande material.
I källaren hade han stora keramikkrukor med vattulingon som vi barn bjöds på tillsammans med grädde och socker. Bären var mycket sura, ty det var vanliga lingon som lagts i vatten och fått stå ett par månader. Men det var roligt att bli bjuden iallfall.