Jag läste alldeles nyss en längre intervju i en av våra största dagstidningar med en av våra äldre och mer folkkära artister. Då och då lyckades journalisten sticka emellan en och annan fråga i det forsande ordflödet. Och det var då det blev tal om vilka värderingar som hon uppfostras med.
Det vanliga. Du ska vara hel och ren, veta hut, spara pengar och inte köpa på avbetalning. Precis så var det när jag växte upp. Särskilt den sistnämnda punkten är mycket välbekant. Även min morbror, som var tämligen levnadsglad och då och då hade svajig ekonomi, tröttnade aldrig på att missionera. Att för lånade pengar, köpa en resa, soffa eller något annat konsumtionsbetonat var rena dödssynden. Annat var det med investeringar, där fick slantarna rulla. Min mor investerade i serviser och hade säkert närmare dussinet med ett dussin kuvert i varje.
Jag köpte en ny dator häromdagen och vad tror ni försäljaren säger? Ni vill väl ha den på konto? Vad sägs om att vi lägger upp den på 12 månader?. Icke, sa jag, jag har haft pengarna liggandes i en cocktailshaker i barskåpet i år och dar och där ligger de inte säkert – det skulle möjligtvis vara nu under bankkrisen – så jag föredrar att betala kontant.