Om jag inte minns fel låg här en gång en bank. Uppenbarligen har fastigheten moderniserats i etapper, det skvallrar både eternitplattor, dörr och skyltfönster om. I ärlighetens namn önskar jag både dörr och fönster dit pepparn växer, men tids nog får väl även de sin charm.
Tittar man nog ser man att fönstren är de ursprungliga. På våningen en trappa, som innehöll, och innehåller en eller flera bostadslägenheter, är takhöjden lägre. På nedre botten är fönstret av jugendmodell. Fantastiskt att de fått vara kvar.
Visst är de vackert med den storslagna naturen i bakgrunden? Det är något både ståtligt och ödsligt över bilden. Och sorgligt, ty banker och andra inrättningar är numera ett minne bott i de flesta byar.
Mycket fina bilder! Gör mig glad eftersom jag längtar till Västerbotten och riktig vinter denna dag!
Hur var det nu, var var du född?
Jag är född i Obbola, ett fabrikssamhälle 1,5 utanför Umeå, men växte upp i Umeå, bodde i den stora gula sekelskiftesvillan mittemot Norrlandsoperan.
Å, jag tycks känna igen platsen men kan inte riktigt placera den – vars är det?
Flarken, 1,5 mil från Robertsfors. På ett ungefär.
Å, ja, därför jag känner igen det! En sådan där plats som man passerar lite då och då. Dock aldrig stannat upp där.
Väldigt stiligt hus, trots förfallet. Och vackert beläget. Men man blir vemodig. Glassen har schanserat och hur det är med påfåglarna skall jag låta vara osagt.
Det är mycket fint med de stora åkrarna, som på bilden är täckta av snö. Fortsätter man vägen fram kommer man förr eller senare till Bygdsiljum där Westmans en gång var välkända för sin glass och sina påfåglar i trädgården!
O ja, vackert! (Och jag gillar eterniten och skyltfönstren också.)
Mina hemtrakter är också full av såna där tomma affärslokaler, tomma ladugårdar, tomma skolor. Ruinromantikern i mig tycker det är spännande och ganska fint, resten bara att det är otroligt sorgligt. Särskilt länge sen är det ju inte heller: nästan alla de där affärerna var igång när min pappa levererade varor i början på sjuttiotalet och en av dem kommer jag ihåg att jag fick godis i som barn nåt decennium senare. Där hann de göra om till snabbköp innan det tog slut. Nån gång ska jag åka runt och fotografera.
Var ligger dina hemtrakter? Det är verkligen mycket som hänt sedan 70-talet. Många jordbruk lades ned redan på 60-talet, men gröna vågen m.m. gjorde att landsbygden levde vidare under ett par decennier. Det är verkligen sorgligt med allt vackert, men ingen som vill bo där. Istället flyttar man till någon ful och trist förort. Fattar det ej!
Var är det? Inte Byske, väl? Närmare Skellefteå?
Mitt emellan Umeå och Skellefteå, i Flarken. Denna trakt var en gång egen kommun, men är numera en del av Robertsfors.
Åh, så pass långt söderut! Nåja, landskapet längs denna sträcka som jag åkte eller körde så många gånger under ett antal år är sig rätt likt. Stämningen också. Senast jag passerade genom Byske (vilket väl är minst 15 år sedan, kanske 20) fanns där ännu en klädbutik och en liten mataffär i, eh, ”centrum”, i ett snarlikt eternitbeklätt hus om inte minnet sviker mig.
Med största sannolikhet kommer jag aldrig mer att åka den där vägen mer. Landskapet från Väster- och Norrbotten passerar genom glömskans filter och till slut återstår bara en kuliss och minnet av en stämning.
Du är en väldigt duktig fotograf, för övrigt.
Byske! Där fanns även en loppmarknad eller något åt det hållet. Någonstans i närheten, vid E4:an låg ett mejeri och jag minns att det alltid rök ur det på något konstigt vis. Minnet är svagt, jag var liten och ibland lade jag mig i PV:ns bakruta.
Jag älskar de ödsliga byarna och vyerna. Det är sorgligt att se dem, men att för en kort stund fylla dem med liv är något jag tycker mycket om.
I Västergötland, det som var Skaraborg. Ingen avfolkningsbygd alls (vad nu den officiella definitionen av det är?) men tömd på nästan all service. Det bor folk där, rätt många, men det går vare sig att jobba eller handla där längre, närmaste mataffär åtminstone finns ett par mil bort. Vilken kanske inte är så mycket när man jämför med Norrland inser jag nu när jag skriver det man i alla fall för långt att åka spark som min mormor tydligen gjorde ibland. Det tycker jag är så trist. Samtidigt som jag själv bor inne i Göteborg och storhandlar på köpcentrum… Det går inte så bra ihop, det där.
Snygg bild på äffärsfönstret. Men vad var fel med 70-talsdörren?
Jag har sett för många! Hela min uppväxt var full av dylika. hade jag varit yngre hade jag säkert älskat dem.
Har mitt ursprung i Norrbotten och Ångermanland men flyttade till Flarken 1990, 2 år gammal. Jag minns när jag åkte med mamma på sparken till banken i Flarken och betalade räkningar i början på 90-talet. De hade en sparbössa med Joakim von Anka i skyltfönstret. Han satt på en skattkista och jag önskade varje gång vi var där att jag hade en sån sparbössa hemma. Mamma jobbade på bageriet och jag minns tunnbrödlukten när jag passerade på väg till skolan. De stängde banken 97 eller 98 tror jag. Bageriet brann ner därikring också. Och innan jag flyttade från byn 2004 var det mesta nerlagt. Kvarnen, Flarkens Livs och några år senare även skolan. Byn var ganska levande under min barndom men utarmningen låg i luften. Före min tid var det nog mycket mer drag i Flarken, och jag är inte alls någon expert på området eftersom jag inte har några rötter i byn. Skön blogg, keep it up!