I boken Stockholmskärlek (Wahlström och Widstrand), är samtliga texter av Marianne Höök. De är inte speciellt märkvärdiga, men de har ett tonfall som jag tycker mycket om. Dessa texter har inte återutgivits på senare år, till skillnad från hennes kåserier och intervjuer.
Höök är Här har vi två texter. Den första behandlar den svenska badsynden.
”Sommarstockholm har ett äventyrligt rykte bland utlänningar, ett rykte som svensk filmexport gör det bästa för att upprätthålla. Vi badar nakna. Från gästande fransmän och amerikaner kommer frågan regelbundet i en diskret viskning: är det sant att ni badar nakna i Sverige på sommaren? Om vi, istället för att komma med bortförklaringar om att vi har så mycket kust, att det räcker till en ostörd bit åt varje invånare, utnyttjade ryktet i turistpropagandans tjänst, skulle vi kunna plocka in miljoner i hårdvaluta. Turisttrafikförbundet får uppslaget gratis. Affischförslag skall vi också kunna ge anvisning på.
En ung dam på en skärgårdsö kunde helt enkelt inte stå ut med att ett par gästande fransmän skulle återvända besvikna från Sverigesemestern förra året. Som ett offer åt fosterlandets good will kastade hon sig i sjön efter en kräftfest en augustinatt och simmande omkring i bara solbrännan. Så skall turistservice skötas.”
Text nummer två skildrar svenska flickors förhållande till främmande makt. Jag är faktiskt mycket svag för bruket av engelska ord, inte alla, men sailors och boyfriend hör definitivt till de lämpligare uttrycken.
”Detta är inte som man skulle kunna tro färjan till Coney Island, utan amerikanske sailors med svenska girl friends på Nöjesfältet. Gästfrihet mot örlogsflottan hör till god ton, vårt förhållande till främmande makter är gott. Men motsvarande vänlighet mot handelsflottans representanter, i synnerhet färgade och melerade, och Svenska Nämnder börjar använda ett språk som man trodde reserverat för dr Malau, Sydafrikanska unionens premiärminister. Orgier på utländsk båt läser man och uppfattar snart att orgien som sådan har man ingenting att använda mot. Men se utlänningar…”