En gammal text, från den tid när jag drev café. Även här figurerar en av personerna i Apelsinmannen.
En dag kom Ulla in på baren för att prata lite. Hon berättade om hur trevligt det var på den tiden när hon var ung och alla hängde på Röda rummet och W6 och framförallt hur trevlig den unge poeten Paul Andersson var. Paul Andersson, som figurerar i Birgitta Stenbergs romaner Kärlek i Europa, Spanska trappan och Apelsinmannen och som var en av Metamorfosgruppens poeter.
Paul var väl redan på den tiden rätt begiven på droger och Ulla sa att om man nu skulle vara uppe hela natten, så nog var det bra med ett piller alltid, även om hon inte längre kommer ihåg vad det var för slags. Paul mindes hon iallfall för att han var en så varm och mjuk människa, en person som hon verkligen gillade.
På väggen hade jag satt upp ett urklipp med en bild på Paul tagen av Christer Strömholm. Här är han äldre och inte alls lik den unge man som hon en gång träffade i sofforna på Röda rummet. Åren har tagit ut sin rätt; i mitten på 70-talet dog Paul Andersson efter år av tungt missbruk.
Det var ett rätt så varierat klientel som hamnade på Röda rummet om nätterna: journalister, teaterfolk, taxichaufförer och en och annan gatflicka. Trevligt var det dock alltid och alla pratade med alla. Ulla gillar inte gamla sura gubbar och kärringar, hon är mer för ungdomen, så man kan förstå att det här var hennes melodi.
Jag berättade att Birgitta Stenberg har skrivit en hel del om den tiden som var Ulla och ger henne en lapp med författare och titel (Apelsinmannen). En cigarett senare var hon på väg till biblioteket.
Paul Andersson, hade nog ett tungt liv. Birgitta Stenberg skrev i romanen ”Spanska Trappan” hur han rotar på soptippar utanför Rom efter morfinrester i sjukhusavfallen.
”Han vadar omkring i smörjan och letar efter morfinslattar och begagnade sprutor och kanyler. Det händer att han har tur med sina fynd, men lika ofta har han stungit sig på nålar och skurit sig på glas./-/Och han var oerhört trött där nere i Rom och så tappade han tänderna. Dom föll ut och hörntänderna i överkäken pekade utåt när dom inte hade något stöd av de andra så alla ungarna sprang omkring och kallade honom Il monstro, il monstro– monstret, monstret och så där… Och han var… Det var så synd om honom.”
Ja, han hade det nog inte så bra, efter några glada år i början av 50-talet… Minns inte när han dog men han var väl mer eller mindre ett vrak redan på 60-talet.