Jazzen upptäckte jag som liten när jag hittade gamla 78-varvsskivor med snygga etiketter; klassisk musik köpte till en början för omslagens skulle, för vad är väl vackrare än Deccas och Mercurys femtiotalsutgåvor? Här intill, en Mercury Living Presence-utgåva.
Märkligt nog, är det just jazz och klassisk musik som har de finaste omslagen; kanske det hade sin orsak i att man ville sälja mer av dessa skivor som inte sålde i lika stora upplagor som populärmusiken, eller så la man helt enkelt ner extra möda på dessa utgåvor eftersom man utgick från att köparna var av de mer kräsna slaget.
Jag är själv så pass snobbigt att jag mest bara köper Decca- och Mercury-skivor och ibland någon tysk av märke Deutsche grammophon och av någon outgrundlig anledning föredrar jag de tidiga utgåvorna som bara fanns i mono.
Här hittar man bla de mest fantastiska av Mercuryomslag (välj 50000-50099-serien). Som ni ser, är monoskivorna mycket finare.