Birgit Nilssons memoarer är underhållande, inte minst för att Nilsson själv verkar ha varit en mycket underhållande person. Leonard Bernstein, som fått för sig att det är han som skapat hennes röst säger:
– Du är helt fantastisk, Birgit, när du sjunger de höga tonerna precis som jag talat om för dig.
Birgit finner detta lustigt, att hon fått så fin höjs på äldre dar och klämmer i:
– Man kan ju inte i all evighet få engagemang endast genom sitt fördelaktiga yttre.
Hennes memoarer var från början tänkta att skrivas av en spökskrivare, men när han uppenbarade sig präktigt bakfull och inte gjorde mycken nytta, beslöt hon att skriva boken själv, vilket faktiskt fungerar. Hon skriver riktigt bra men försummar naturligtvis inte att citera de översvallande recensioner som hon fått genom åren. Påpekas måste dock, att hon heller inte knusslar med berömmet när det kommer till sina kollegor. Det däremot är hon ytterst njugg när det gäller divan Karajan. Kanske var de alltför lika, vad vet jag.
Fint är också porträttet av Metropolitans gamle chef Rudolf Bing som under många år regerade det gamla Operahuset i New York som såsmåningom fick nya, moderna lokaler i Lincoln Center. Bing var nog inte alltid så lätt att tas med, men har man lika mycket skinn på näsan som Nilsson hade, utgjorde detta inget hinder.
Hon berättar också om när den svenska sångstjärnan, som firade stora triumfer under naziregimen, ringde efter halsläkaren och öppnade naken. När Nilsson sedan får samme läkare, som blir påtagligt nervös när han hör att hon är svenska, förklarar hon att svenska sångerskor vanligtvis vet var åkomman sitter när de konsulterar en halsspecialist.
Och vad passar bättre en genomgrå och regnig söndag än att lyssna på än Birgit Nilsson sings german opera eller Tristan och Isolde? Inte mycket.