Kriminalkommissarie Otto Wendel var en legendarisk polisman i Stockholm. Fanns det minsta misstanke om att någon hjälpt döden på traven, skickade man efter Wendel som kom sättandes med sin mordväska. Wendel var något av ett original med bohemisk klädsel och askgrå hy. Sällskapslivet var ingenting för honom, men däremot var han en mycket god tecknare. I polisens lokaler på Djurgården fanns, och kanske finns, hans skisser bevarade. Motiven var skabrösa och påminde till viss del om Sergels.
Wendel jobbade ständigt och var den polisman som löst flest brott. Hans bok Brottsplatsundersökning/Crime detection användes som lärobok vid Scotland Yard. Imponerande!
I en mörk våning vid Lill-Jansplan hittades en död man som legat och ruttnat i sommarvärmen, berättade min vän poliskonstapeln som under många år jobbade med kommissarie Wendel. I våningen fanns en anteckningsbok och i den saknades ett blad. Var det mördaren som rivit ut detta för att undanröja alla spår? Vad han inte tänkt på att en penna ofta gör ett avtryck, om än svagt, på den underliggande sidan. När kommissarie Wendel försiktigt bearbetade detta papper trädde ett namn fram och det var mördarens. Mordet var homosexrelaterat, men om det var det svartsjukedrama eller någon form av utpressningshistoria förtäljer inte historien.
Wendel skrev i slutet av sin karriär en bok där han berättade om några av de mer intressanta fallen. Titeln är lysande: De döda måste tala! Boken, som utgavs 1959, är mycket intressant läsning och jag fastnade helt för hans skildringar av ett svunnet Stockholm där stadens mörka sidor står i centrum.
Ett av mordfallen var Grammofonmordet. En fru hittas mördad i en lägenhet på östra Södermalm. Grammofonen står på när polisen kommer till lägenheten. Skivan har satts på repeat och det är Små, små ord av kärlek som ligger på skivtallriken. Så småningom visar det sig att det är mannens gamla lumparkompis som kommit på besök, höggradigt berusad. Efter att ha druckit mer brännvin förgriper sig han på vännens fru och mördar henne. Hemskt och verkligen ett helt onödigt mord. ’
När jag berättar detta för en tant säger hon: han lejde lumparkompisen för att döda sin fru!
Jag hoppas verkligen att kriminalkommisarie Wendel inte tog fel.
Grammofonmordet, Kakelugnsmordet etc. – det blir i sin hemskhet till kittlande namn som väcker nyfikenhet om motiv och förlopp.
Mycket! Kakelugnsmordet är fantastiskt. Tänk att han erkände! Det hade annars varit ett tämligen perfekt mord.
När jag jobbade på antikvariat i min ungdom smygläste jag någon av Wendels böcker (på arbetstid). Kakelugnsmordet är mitt ”favoritmord” om man får uttrycka sig så. Advokaten Winberg som försvarade mördaren köpte hans lantegendom utanför Uppsala. Jag minns att mördarens fru satte in en annons i Uppsala Nya Tidning där hon meddelade att hon och barnen hade återtagit namnet Eriksson och jag minns att mördaren gifte om sig medan han satt inne – jag rös när jag läste vigselannonsen. Hur kunde någon vilja ta i en man som gjort något så ruskigt? Ja, det hade varit det perfekta mordet om inte polisen kommit på att kolla den stackars gamle tandläkarens bankkonto och om inte tandläkaren hade skrivit dagbok och nämnt att han höll på att ramla i trappan på banken men att ”den vänlige kamrer R hjälpte mig … ” Jo, jo. Fast nu såg jag att man får reda på det i MPs länk. Mördarens pappa var slaktare, så han hade fått lära sig hur man styckade.
Jag minns också var mördaren bodde när han blev frigiven och att det var lite obehagligt att gå förbi.
Oj, rafflande! han försökte alltså ta död på gubben i banken på ett ”naturligt sätt”. Helt sjukt att stycka kroppen och sedan bränna upp den och lyckas med tilltaget, det är ju inte lite som skall förbrännas. 14 års fängelse för detta illdåd är inte mycket.
Är det inte rätt vanligt att brottslingar gifter sig i finkan? Helge Fossmo gjorde det bl.a. Man undrar verkligen hur det fruntimret var beskaffat.
Ja, visst var det rafflande. Det är nog inte så ovanligt att kvinnor blir intresserade av män som begått riktigt grova brott. De borde få sitt huvud undersökt, som det kan stå i riktigt dåliga översättningar. Kom att tänka på ett underbart radioprogram som sändes på Radio Stockholm i mitten av 80-talet (dvs det var då jag hade möjlighet att lyssna på det). Sten Hedman (gala- och vimmelreporter) pratade med den gamle journalisten Börje Heed om läskiga brott med Stockholmsanknytning. Programmet hade en härlig signaturmelodi som hette Galopperande detektiven (har jag för mig). Jag brukade lyssna på det innan jag somnade och ibland var det så otäckt att jag blev alldeles klarvaken. Hu!