Dessa brinnande decemberdagar när solen endast under mycket kort tid når ovanför trädtopparna för att sedan, under sin färd nedåt, färga himlen rödorange med ett uns av pärlemor däruti. Lika vackert är det i gryningen när en svag dager sakta växer fram under en dryg timmes tid. Det är tyst och av de bilar som passerar hörs endast ett knarrande ljud.
Vinterdagarna norrut är så korta. När ljuset väl har tänts vid tiotiden, dröjer det inte länge förrän det sakta börjar tyna bort vid ettiden. Och sedan återstår timmar och åter timmar av mörker. Men i snön speglar sig både måne och stjärnor. De skapar sin egen dager under denna del av året.
Nu är det snart jul igen och jag längtar efter snön. Jag skall bege mig norrut och stanna där ett par dagar över jul. Jag tycker om att gå omkring i uthusen som är dekorerade med rimfrost och titta på allt som är kallt och stilla och ibland klätt med frost. Jag tycker också om att elda och känna värmen från brännheta kakel.
Och jag älskar tystnaden som karaktäriserar de långa nätterna.
Fin bild och fin text.
Tack!
Vackert och sant! Jag känner igen det! Men önskar mig det endast som gäst numera. Mörkret och kylan varar alltför länge däruppe. Ljuset från snön finns visserligen, men himlamörkret är långvarigt.
Ja, vintern är lång och mörk, men snö gör verkligen åtskilligt för att lysa upp de långa nätterna. Jag tycket om att vistas där unde kortare perioder vintertid, men är glad att jag har möjligheten att påi Stockholm.
Kan meddela att det ligger snö så långt norrut som i Umeå iaf! Fin text!
Men nu har jag hör att det regnar! Usch.